Förändringen måste komma inifrån oss alla

KLIMAT OCH NATURRESURSER. Vi klickar och delar på Facebook, solskenshistorier och dystopier. Vi är människor som nu upplever att det onormala blivit det nya normala. När klimatet förändras, orsakerna verkar vi inte bry oss om, kan vi odla vin på våra breddgrader, smältande istäcke möjliggör öppnandet av nordostpassagen, så vi kan få ner fraktkostnaderna för alla våra oumbärliga prylar, gjorda i Kina.

För varje varning utfärdad av klimatexperter kommer genmäle av “all värdens docenter”; temperaturvariationer har alltid förekommit, vårt perspektiv är för snävt, ingen orsak till oro, våra vetenskapsmän kommer nog på lösningar till uppkomna problem, lita på teknologin och vetenskapen.

Vad skall gemene man/kvinna tänka? Vi som inte är insatta i termodynamik, jetströmmar eller koldioxidupptag.

Vi läser och hör att koldioxidhalten i atmosfären är på tok för hög och medför en förhöjning av jordens medeltemperatur.

Vi får också veta att förbränning av fossila bränslen medför förhöjning av koldioxidhalten.

Fossila bränslen är det som vi får ut av att pumpa upp oljan, en produkt som under hundratusentals år skapats ur biomassa. Som förädlad produkt tankar vi våra fordon med den. Fordon, eller transport står för en betydande del av koldioxidutsläppet. Värst är flyget som “spyr” ut sitt koldioxid rakt i atmosfären där det inte finns kolsänkor, det vill säga något som kan uppta och lagra koldioxid, till exempel träd.

I dagens tidningar varvas artiklar om klimatförändringen med bilreklam där man, som det ser ut, främst vänder sig till “city wannabe-alfahannar” med ett brett urval av SUVar, stora fyrhjulsdrivna bensinslukande fordon. Också reklam för motorbåtar (skönt att fräsa på i skärgården nu när det är så varmt) och billiga flygresor till exotiska platser är frekventa.

Elbilar har funnits sedan början av 1900 talet. Dagens sådana, till och med överlägsna sina fossilvarianter, ser man inte i annonserna. Däremot sätter man en elmotor i en del SUVar och kallar dem för hybrider och kör 10 km på el med “grönt” samvete.

När orsak och verkan ändå är någorlunda klar för de flesta av oss, varför görs det inga korrigerande åtgärder? Förstås kan vi alla myror dra ett strå till stacken, vi befolkar ju ändå en gemensam stack, kallad jorden. Vi kan bli veganer, ge upp den årliga Thailandresan och cykla till jobbet eller skaffa en elbil. Förutom att vi får litet bättre samvete, mår bättre och minskar på vårt kolavtryck kommer det inte att ändra på mycket. Vi tror dessutom att vi har många olika stackar att dra strån till.

Vårt ekonomiska samhälle baserar sig på tillväxt. Vi mäter det med något vi kallas BNP, Brutto National Produkt. Så länge vi konsumerar mera och mera kan industrin öka sin produktion och BNP ser bra ut. De med regeringsansvar tar äran åt sig och säger: se så bra vi är. Ekonomin växer!

Det som inte ingår i BNP är miljöförstöring (värdeminskning) och all negativ påverkan pga mänsklig aktivitet. Så länge dessa index inte ingår fortsätter karusellen. Oändlig tillväxt i en ändlig värld.

Nej, problemet består i att ett fundamentalt paradigmskift (!) är av nöden. Vår politik som styrs av ekonomiska intressen vill inte se stora förändringar. Att korrigera nuvarande politik blir som att försöka lyfta sig själv i håret. Innan någon nu hinner ropa socialism vill jag påpeka att vi står inför problem, som inga -ismer i världen kan lösa.

Grunden till vår “välfärd” lades genom slaveriet och den påföljande industrirevolutionen med kolet och ångmaskinen. En del av problemen ligger i att samma värderingar består i dag, ja grunderna för vår ekonomiska politik, kalla den för kapitalism om ni vill, är oförändrade. Vi har inte gjort upp med historien, bara förskönat och omskrivit litet.

Inget nytt under solen. Många har, under årens lopp, pekat på samma problemställning och erbjudit diverse lösningar. Marx analys av sin tid är fortfarande relevant, men de som i hans namn erbjöd lösningar gjorde ont värre.

Vi står snart inför en exodus av oanade proportioner. Då livsförhållanden blir outhärdliga i en stor del av världen pga klimatförändringen, står många vid våra gränser och vill in. De kanske också vill odla vindruvor i Skandinavien, emedan deras egna odlingar torkat ut. Nu har vi fullt sjå med att stänga gränserna och återbörda de som kommer in till deras egna helveten.

Det är nu som ett mönster börjas skönjas. Bristen på empati! Om vi vill vår nästa väl, förstör vi inte hens möjligheter till ett drägligt liv. Uppdelningen i vi och dem står i bjärt kontrast till essensen av vad alla världsreligioner förmedlat i årtusenden. En styrande elit förstod tidigt att använda religioner till ett instrument för att utöva makt. Vår kristendom blev en “socialbyrå” som tog hand om de fattiga. Frukta gud och lyda konungen.

Alltför få har ifrågasatt varför en majoritet av befolkningen lever i fattigdom medan en procent äger mer än resten av världen. När det finns resurser och mat för att föda hela jordens befolkning, flera gånger om!

Vårt tävlingsinriktade dualistiska samhälle som vi byggt upp, kan illustreras med La Fontaines fabel om myran och syrsan. Myran som idogt släpade och slet för att ha mat i sin stack för vintern. Syrsan bara spelade sommaren lång. När hösten och kölden kom, knackade syrsan på myrans dörr och ville ha värme och mat. Myran avvisade syrsan med: du skulle ha tänkt på det litet tidigare, sköt dig själv. Jag tänker att myran kunde ha haft det trevligare i sitt slit med att lyssna på syrsans musik, vilket myran tydligen inte gjorde. Sensmoralen i denna fabel har alltid, för mig, stått för det omänskliga och empatilösa i samhället vi lever i.

Vad kan vi då göra? Rösta på ett nytt parti? Dela ännu mera dystopier på Facebook?

Jag tror att den nödvändiga förändringen måste komma inifrån. Inifrån varje individ, inte från en ny rörelse eller -ism. I grunden är vi alla empatiska varelser, vi har alla förutsättningar, vi har allt som behövs; inbyggt, så att säga. Det är stora förändringar som krävs om vi skall få ändrat kursen.

Det andra alternativet, som vi redan ser början till, är konflikter, krig, flyktingströmmar. Ja historien upprepar sig; den som inte lär av sina misstag är dömd att upprepa dem.

Just nu känns det litet som om kometen kommer till Mumindalen, kanske den långa hettan får mig att associera. En annan association är filmen Melancholia av Lars von Trier. Den har en av filmhistoriens mest övertygande slut.

Johan Skibdahl

Nagu