För kärlekens skull gav den fattiga änkan ”allt hon ägde, allt hon hade att leva på” – sig själv.

För två veckor sedan var min fru Clary-Ann och jag i Nykarleby och firade där tillsammans med hela staden 200-årsminnet av Zacharias Topelius födelse.

Firandet hade inletts redan i början av året, bland annat med den årliga Topeliusfesten på den riktiga födelsedagen den 14 januari. Där hade skådespelaren Stina Ekblad hållit ett lysande och gripande festtal som man ännu talade om.

Sitt tal hade Stina Ekblad byggt upp kring Topelius dikt ”Lilla skrållan eller Det skrynkliga förklädet”. Lilla Skrållan, som varje morgon kom till skolan med ett skrynkligt förkläde, blev som bekant mobbad inte endast av sin kamrater utan, vad värre var, också av sin lärarinna. För skrynklornas skull måste hon ofta stå i skamvrån, hånad, utstött, rödögd av tårar, djupt olycklig.

Men en tidig morgon hände något. Lärarinnan tog en promenad nedåt hamnen, och där avslöjades för henne plötsligt skrynklornas hemlighet. Där kom Skrållan med ved i sitt förkläde. Veden hade hon tiggt ihop för att hennes fattiga mor inte skulle behöva frysa i sin enkla stuga medan hon själv var i skolan.

En stund senare möts lärarinnan och Skrållan på nytt, nu inför hela klassen. Förklädet är lika skrynkligt som vanligt, och som vanligt ber lärarinnan Skrållan komma fram. Eleverna väntar att Skrållan som vanligt skall förvisas till skamvrån. Men nu är det plötsligt en annan, en förändrad lärarinna som talar:

”Väl är ditt förkläde skrynkligt, men / nu vet jag rätta orsaken, / och skamvrån skall du nu få slippa!”

”Och Skrållan är ej öknamn mer, / det är ett namn man heder ger / och det har du förtjänt, min flicka.”

I inkommande söndags evangelium berättar Markus om en annan skrålla. Föraktad och utstött också hon för sin fattigdoms skull, för att hon var annorlunda. Jesus sitter vid templet i Jerusalem. Tillsammans med sina lärjungar och många andra iakttar han ett skådespel som upprepas vecka efter vecka. Framför dem paraderar en skara fint klädda mänskor, precis som vid vår presidentmottagning på självständighetsdagen. Alla skrider de fram mot offerkistan för att inför folkets beundrande blickar sätta sin gåva i offerkistan. I den fina raden finns också en liten kvinna i enkla kläder. Nästan obemärkt smyger hon ner några små ynkliga slantar i offerkistan.

Markus berättar: ”Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: 'Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i offerkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på'.”

För kärlekens skull gav den fattiga änkan ”allt hon ägde, allt hon hade att leva på” – sig själv.

För kärlekens skull var Skrållan beredd att dag efter dag offra det som för en liten skolflicka är allra viktigast: att få höra till kamratkretsen och bli accepterad av sin lärare, att inte bli utstött. Hon gav sin mor inte bara ved, hon gav allt som för henne var viktigt – sig själv.

John Vikström

Ärkebiskop emeritus