FN-steel-konkursen är mer än två fabriker som lades ned -- Dalsbruk och Hangö förlorade framtid och historia

Den 26 juni 2012 stod småstaden Hangö och det gamla brukssamhället Dalsbruk inför en chockartad ekonomisk, strukturell, social och mental motgång.

Stålkoncernen FN-Steel, med stålverket i Koverhar och valsverket i Dalsbruk, hade gått i konkurs.

Ekonomiska svårigheter hos den internationella ägaren FN-Steel ledde till att fabrikerna stängdes över en natt. I bakgrunden låg det globala marknadsläget och en lång kamp mot modernare och effektivare fabriker.

Runt 450 personer förlorade sina jobb, och regionen stod inför en kris.

Ett globalt sammanhang

De senaste åren har konkursen, krisen och följderna debatterats både i medierna och på stan.

Mycket har också hänt, och regionen har på sina håll återhämtat sig, men kommer på vissa nivåer knappast någonsin att göra det. Så vad betydde konkursen egentligen?

Vad få talar om är hur händelserna i Hangö och Dalsbruk kan placeras i ett större globalt sammanhang.

Året var 1973 och sociologen Daniel Bell hade nyligen publicerat ett verk som satte fingret på en mycket aktuell samhällsförändring. Bells bok, "The Coming of Post-Industrial Society", var en verklig ögonöppnare, och begreppet ”det postindustriella” fick sitt stora genomslag.

Västvärlden var på väg mot ett samhälle där industrin inte längre dominerade.

Den strukturomvandling som då inleddes i USA kallas än i dag för avindustrialisering, och har i USA resulterat i det mycket symboliska begreppet rostbältet.

Från och med 1970-talet lades industrier i nordvästra USA ner på löpande band. Orsakerna stavades globalisering, ekonomisk kris och tilltagande automatisering. I Europa skedde samma sak i Ruhrområdet i Tyskland.

I dag, nästan 50 år senare, är dramatiken knappast lika stor, men fortsättningsvis sker stora förändringar inom industrisektorn, nu dessutom globalt.

Även i sydvästra Finland har vi de senaste åren, senast och starkast efter krisen 2008, bevittnat industrinedläggningar och hört begreppet strukturomvandling i flera sammanhang.

Den kanske mest omtalade strukturomvandlingen i regionen följde på stålkoncernen FN-Steels konkurs sommaren 2012.

Hundratals förlorade jobbet och Dalsbruk och Hangö förlorade sina största privata arbetsplatser.

Kommunerna blev snabbt klassade som områden i akut strukturomvandling, i tron på att stödpengar kunde ge nytt hopp.

Vad betyder omvandlingen?

Men vad betydde denna strukturomvandling egentligen?

Begreppet hänvisar traditionellt till en konkret förändring i ett samhälle, där gamla näringsstrukturer ersätts av nya.

Strukturomvandling har historiskt sett använts för exempelvis övergången från agrarsamhället till industri- och servicesamhället, men en strukturomvandling kan också ske mer abrupt genom

konkurser eller nedskärningar.

Det är i de sammanhangen som finländska myndigheter och medier använt begreppet flitigt. Vid drastiska ekonomiska förluster ges utsatta kommuner statusen som område för akut

strukturomvandling. Därmed syftar myndigheterna på att redan förlusten av strukturer innebär strukturomvandling.

Begreppet kan alltså användas på många sätt, men mest avgörande är ändå hur de som påverkas ser på detta.

Betyder förlusten av industrier i Åboland och Västnyland, samt användningen av begreppet strukturomvandling, att vi lever i ett postindustriellt samhälle? Och om vi gör det, vad har det för betydelse?

För att få svar på frågan måste vi se både bakåt och framåt, och svaren blir givetvis olika beroende på vem vi frågar.

Symbolik

För det första har Finlands 1900-talshistoria en avgörande inverkan. Mycket handlar om symbolik. Basindustrin och specifikt stålverket i Hangö, men även valsverket i Dalsbruk, var symboler för den efterkrigstida återuppbyggnaden och industrialiseringen, men även för ”äkta fysiskt arbete”.

Exempelvis stålverket i Hangö ansågs då det byggdes 1961 vara ett av Europas modernaste, och fick på ett nationellt plan ett stort symbolvärde.

Förlusten av en sådan arbetsplats leder rimligtvis till en förlust av mer än arbetstillfällen.

Det som redan synts i Hangö är hur viktigt själva stålverket var som en plats. En tydlig nostalgi har riktats mot själva fabriken, och nostalgin blev enbart starkare då fabriken dömdes till rivning våren 2014.

I dag vittnar ett minnesmärke utanför fabriksporten om betydelsen av själva verket som byggnadsverk och som en plats som skapade gemenskap.

Materiella minnen

Behovet av materiella minnen syntes också i det stora intresset för att köpa gamla verktyg och maskiner som använts vid verket då en auktion ordnades 2015, och lockade 1 500 personer.

Detta kan jämföras med en studie om arbetarkulturen vid Tolkis cellulosafabrik i Borgå, som inleddes av Bo Lönnqvist och Ivar Nordlund under tidigt 1970-tal.

Vad de upptäckte var en starkare ”miljöbunden industrikultur” än en ”klassbunden gruppkultur”. Här var det alltså inte i första hand en tanke om en arbetarklass som kopplade människor samman, det var en plats och en fabrik.

Detsamma antyddes om Koverhar och Dalsbruk i en kolumn av journalisten Henrik Helenius för tankesmedjan Magma 2013. Han påtalade hur finlandssvenska industriarbetare nu förlorat viktiga sammanbindande platser.

I ljuset av framstegs- och moderniseringstänkandet, som grundar sig på idén om en värld som utvecklas och drivs framåt genom ekonomisk tillväxt och industriell expansion, blir frågan om strukturomvandling ännu intressantare.

Förutom symbolik handlar detta om visioner och utopier.

Koverhar är ett utmärkt exempel. Enligt många hade stålverket kämpat för sin överlevnad ända sedan 1980-talet.

Under 2010-talet var läget återigen ansträngt, men inför sommaren 2012 skulle en investering på runt 40 miljoner euro modernisera fabriken.

Regionen förlorade sitt förflutna och sin framtid

Framtidshoppet väcktes. Koverhar skulle fortsätta symbolisera finländsk framgång och ge fortsatt tillväxt.

Detsamma gällde systerfabriken i Dalsbruk. Ingendera gjorde det, och plötsligt hade regionen förlorat både en del av sitt förflutna och en del av sin framtid.

Nu återstår frågan var Hangö, Kimitoön och Finland befinner sig i dag.

Enligt myndigheternas kriterier står vi någonstans, enligt de tidigare fabriksarbetarna någon annanstans. Strukturomvandlingen pågår fortfarande. Om den är positiv eller negativ beror på perspektiv, vilket även kan leda till konflikter.

Samhället i stort önskar nya arbetsplatser, medan den tidigare stålarbetaren kan ha svårt att acceptera något nytt. Det syntes i flera medieinslag efter FN-Steels konkurs. Många var ovilliga att skola om sig efter decennier i samma bransch. Inget kunde kompensera för stålindustrin.

Att definiera sydvästra Finland som ett postindustriellt samhälle tjänar i slutändan knappast så mycket till.

Hur vi upplever det är individuellt, men ja, vi har förlorat industri som var viktig för oss både ekonomiskt och symboliskt, för vår identitet, som en del av vår historia och som ett hopp för framtiden.

Åbo Akademi och ÅU slår tillsammans ett slag för välgrundad fakta och lyfter fram forskningens betydelse i en serie essäer. Här kan du läsa de tidigare publicerade essäerna.

Christoffer Holm

doktorand i Allmän historia