Florakören 75 år -- fin och delvis annorlunda jubileumskonsert
Jubileumskonsert 11.5 i Konserthuset
Dir. Ulf Långbacka
Långbacka (uruppf), Olsonen (uruppf), Eklund (uruppf), Maans, Rehnqvist, Salokoski,
Makaroff, Gräsbeck m fl
Florakörens 75-års jubileumskonsert gick av stapeln i lördags i Konserthuset, där en mycket talrik publik hade bänkat sig. Programmet var delvis av det vanliga slaget, men hela första avdelningen (före paus) där det förekom uruppföranden bestod av texter av körmedlemmarna, som Ulf Långbacka hade baserat sitt verk ”Jag är en duktig flicka – sånger om normer” på.
Hans nyskrivna verk uppfördes allra först, och här fanns sångtitlarna Jag är en duktig flicka; Jag har mobbats; Jag hatar…; Jag är för blyg, för tyst, för känslig; Jag har fått uppmuntran; Jag är en svår en; Jag går min egen väg. Sångtexturen påminde mycket men inte helt om Långbackas vanliga koloristiska idiom, men något hade kanske påverkats av mera vardagliga textförslag.
Flororna skötte det vokala med den äran – alldeles perfekt lät det mestadels, fast vissa partier fick en släng av lätt orenhet baserad på tonala stigningar. Men välsjunget, och bra texter att fundera mera på. Mobbning, trakasserier, att känna sig utstött och annat liknande; det var bra att dessa allvarliga saker togs upp.
Ida Olsonen hade inspirerats av samma saker, och hennes nu uruppförda sånger hette Jag är int som dom väntat sig, samt Låt mig va jag. En spirande tonsättare av vokalt tydligen, allt var mycket hörvärt. Andrea Eklund hade komponerat till gamla färöiska texter, och sången ”Jag vill hem” som nu uruppfördes passade bra in i sammanhanget, och bland annat här förekom talade inslag.
Efter pausen kom först en avdelning där aktiva kören fortsatte. Polskan (Den bortsålda) av Marianne Maans svängde riktigt skojigt, och ”Ljusfälten” av Karin Rehnqvist till Södergran-poesi sjöngs frejdigt och klart av flororna. Arrangemanget av ”Kristallen den fina” var jag inte så imponerad av, fast Sofia Liljeström sjöng sitt solo nog så gediget. Emma Salokoskis förtoning av en annan Södergran-dikt, ”En fången fågel” var en vokal fullträff i denna sjungning. Ett ytterligare uruppförande av Långbacka var ”Oratio de hominis dignitate” till en 1400-talstext; där medverkade Brahe Djäknar med ganska bestämda linjedragningar medan flororna fick sjunga mer befriat och i stämmor. Hörvärd musik.
Till sist gällde det jubileumskören, där äldre generationer av floror sjöng tillsammans med de aktiva flororna. Här kändes programmet mer än bekant. Intressantast här var kanske ”Hvem styrde hit din väg” (Runeberg, Makaroff), dirigerad stramt av Hanna Kronqvist, samt ”Hårgalåten”, svensk folkvisa som Anna Johnson ledde med stil och kraft.
En hel rad solister har blivit onämnda här, men de skötte sina uppgifter utmärkt allesammans. Två konferencierer serverade programmet åt publiken och skötte sig fint.
Alldeles trevligt att Florakören denna gång visade lejonklon, för det är alltid bra att ta upp missförhållanden och trakasserier, och varför inte som nu göra det med sång! Grattis Flora, 75 år, Fortsätt lika fint de följande fem åren!
Ingmar af Hällström