Fler fingrar i trafiken! Det vill jag säga till honom. Men de får höjas bara av auktoriserade tanter.

Ser en film om en ung kvinna som är kapabel men trasig. Hon festar, tar risker. Hon har ett jobb, som tur är.

En kollega, som är lite försiktigare. Hon stöter ihop med en man som söker asyl, han är desperat för sitt barns skull.

Hon vill hitta en partner till honom. Är han gift ska det kanske gå vägen. Mannen bor hos en socialarbetare som bokstavligen tagit jobbet med hem.

Socialarbetarens finska man är misstänksam och rasande. Allt ser ut att falla sönder. Alkoholen har sin del i kaoset – den unga kvinnan dricker så mycket att allt går över styr.

Filmen är Miia Tervos ”Aurora”, har funnits på repertoaren i vår. I huvudrollen Mimosa Willamo, en skådespelare som har kraft att, som man säger, gå genom rutan, genom skärmen, ta duken i besittning. Det här är en berättelse som tar ut svängarna. Hon håller tempot.

När allt är råddigt och hopplöst för samtliga vänder det. Mödosamt, men det vänder. In i storyn kommer Liisa-mummo. Hon är en stenrik äldre dam med begynnande minnessjukdom som måste ses efter medan anhöriga åker bort. Aurora får uppdraget.

Liisa-mummo är Miitta Sorvali. Den fantastiska Miitta Sorvali, nyss med i det avslappnade programmet ”Halv sju”, där man på ett tidigare ganska ofinländskt sätt är helt öppet glad! Sprallig!

Miitta Sorvali, Seela Sella, Ritva Valkama! Frågar man vilka finländare i vårt gemensamma synfält jag beundrar måste det bli de – och några till av deras gelikar.

De är orädda, har sprängt förutfattade meningar om tilldelade roller. De har kunnat skratta – ett inkluderande erfaret gapskratt!

I ”Halv sju” berättar Sorvali om ett telefonsamtal hon fick efter en satirisk sketch. Önskar att du var helt förlamad, sa ringaren. Men när de snackat lite sa högst densamma: Jag är också i ett kreativt yrke, kan vi inte jobba ihop nångång?

Såna U-svängar, är de också typiska för Finland? I exemplet ovan går det från hot till välvilja. I valrörelsen finns en hotfull film i svang. Och två politiker, av vilka en är riksdagskandidat, har blivit angripna. Det är allvarligt.

Alla som överväger att rösta på ett parti som försåtligt gynnar våld, tänk på vart ni är på väg!

I sin första scen i filmen visar Liisa-mummo långfingret. I protest mot den kallsinniga sonens arrangemang. Men hon kommer bra överens med sin nya vårdare, de två behöver varandra. Liksom den asylsökande behöver sina hjälpare och hans dotter behöver honom. Auroras pappa behöver vård, hennes kompis behöver en liten spark i ändan.

Purfinnen, som castingen påpassligt gjort brunhyad, behöver få veta att han behövs. Han gör en stor och teatralisk U-sväng.

Jag tycker om filmen och att den slutar relativt lyckligt. Problemen är långtifrån över, det är de ju aldrig.

Själv visar jag fingret en dag i trafiken. Det har regnat och jag går fram för att trycka på pluppen som berättar för trafikljuset att fotgängare vill över. Då kommer en bil som har tagit fart ända från Hirvensalo, där regionens dyraste och bredaste och snabbaste bilar finns.

Den plöjer genom spåret med regnvatten och stänker ner mig. Föraren hade kunnat sakta in eller styra trettio centimeter åt sidan, men brydde sig inte. I en sån sits är det lätt att tantens finger åker upp.

Inte för att jag tror att bilisten noterar det, men för att jag inte låter mig bli nedstänkt utan protest.

Tillbaka till grundställning. Bakom mig ser jag då en fredlig farbror som betraktar mig med en outgrundlig blick. O-ut-grund-lig.

Fler fingrar i trafiken! Det vill jag säga till honom. Men de får höjas bara av auktoriserade tanter.