"Fjärilar, fisk och träd, men ingen nationalmossa eller nationalsnigel – och varför har vi inte en nationalbakterie?"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Självständighetshelgen står för dörren. Ett av mina finaste minnen från självständighetsfirandet kommer från skogen där jag det året också tillbringade natten ute i ett vindskydd. När vi vaknade nästa morgon hade årets första snö fallit och i det dunkla morgonljuset låg ett tunt lager av vitt puder över marken.
Naturen är viktig för finländarna och en symbol för finländskhet. Det är säkert därför Finland har hela nio egna nationalarter samt en nationalsten. Liljekonvalj, sångsvan och björn kommer vi ihåg, men vilka är de övriga?
De flesta nationalarterna har utsetts under andra hälften av 1900-talet och flera genom omröstningar där folket har fått ta ställning.
Vår nyaste nationalart är tosteblåvingen som blev vald till nationalfjäril under Finlands jubileumsår 2017.
Troligen var det den vackra, blåa färgen som gjorde att tosteblåvingen blev favoriten. Fjärilen påminner oss om vår flagga och våra blåa sjöar.
Att just tosteblåvingen blev vald betyder att finländarna nu har fått en god orsak till att förkovra sig lite i sina kunskaper i artkännedom.
Tosteblåvingen är nämligen den enda av våra nationalarter som inte är helt enkel att känna igen. Närmare 20 arter av blåvingar har påträffats i landet och även om riktigt alla inte är blå till färgen är det många av dem som till utseendet påminner om nationalfjärilen. Tosteblåvingen är ändå den som är först ute och flyger på våren. Det känns rätt att vår nationalfjäril är ett tecken på att våren är kommen.
Flera av våra andra nationalarter har också en viss symbolik i sin färg. Finlands nationalfågel sångsvanen, nationalblomman liljekonvaljen och nationalträdet vårtbjörken går i snövita färger.
Nationalstenen granit för å sin sida tankarna till den stadiga berggrunden som landet är byggt på. Bland våra nationella symboler finns också två husdjur: vår nationalhäst finskt kallblod och nationalhunden finsk spets.
Det är två raser som genom tiderna har varit viktiga för jordbruk, skogsbruk och jakt. Den starka, mytomspunna björnen med sin tjocka päls passar också bra in i den finska självbilden. Björnen är även Rysslands nationaldjur, medan Sverige och Norge delar på skogens andra konung, älgen.
Tosteblåvinge, sångsvan, liljekonvalj, vårtbjörk, granit, finskt kallblod, finsk spets och björn. Därtill finns ännu nationalfisken abborre och nationalinsekten sjuprickig nyckelpiga.
Varför har vi månne valt att ha just en nationalfjäril, en nationalfisk och ett nationalträd, men ingen nationalmossa eller nationalsnigel? Varför inte en nationalbakterie? Kanske en mjölksyrabakterie. Marthorna hade för ett par år sedan en kampanj där gul kantarell valdes till Finlands nationalsvamp. Det är ingen överraskning att finländarna älskar kantarellen men nationalsvampen har inte fått någon officiell status.
Ska nationalarterna då vara de mest kända och älskade?
Kanske valet av tosteblåvinge är ett tecken på att vi i eventuella framtida omröstningar kan tänka oss att välja en mera okänd art som är värd att få lite uppmärksamhet eller omtanke.
Våra nuvarande nationalarter är alla livskraftiga arter förutom björnen som klassas som nära hotad. Vi måste ta hand om björnarna och deras livsmiljöer för vi kan ju inte låta vårt nationaldjur fara illa eller dö ut.
Egentligen borde alla de många hotade arter som finns i vårt land få status som nationalarter. Nio arter är sist och slutligen ganska få. Det behövs tiotusentals fler för att vi ska ha naturen att fira i.
Här kan du läsa fler kolumner av Emilia Nordling.