Fiskodlingen kunde rätt långt räddat skärgårdssamhällets fortbestånd, men opinionerna säger att man måste satsa på något ”annat”, trots att alternativen är begränsade

Landsbygd och skärgård. Den landsbygd och skärgård som man ofta benämner periferi eller också utvecklingsområde har reducerats av den strukturomvandling som skett.

Det innebär att större enheter har skapats inom framför allt näringslivet, men också inom den samhälleliga sektorn.

Det är många gånger svårt, av olika orsaker med stora företagsformer i periferin, även om det finns vissa undantag.

Detta har medfört att folkmängden har minskat och fortsätter att göra det. I skärgården kan den rådande situationen betraktas som akut.

Inom EU är också läget liknande. Frankrike kan anföras som ett exempel, även om variationerna mellan olika medlemsländer är betydande.

Stödet för investeringar är dock avsevärt och har underlättat läget även om det inte avhjälpt problematiken.

Före EU-medlemskapet fanns också stödformer, men de fungerade på ett mindre tillfredsställande sätt i vårt land.

Låt oss konstatera att det inte är lätt att finna företagsidéer som är lämpliga och lönsamma i perifera områden.

Mot den bakgrunden blir man synnerligen förvånad när två stora näringar, nämligen pälsnäringen och fiskodlingen, som båda verkar i nämnda områden, blir utsatta för osaklig kritik.

Det varierar från tid till annan vilken av dem som blir måltavla.

Diskussionen från de mest militanta utmynnar i krav på förbud, vilket är ovanligt för verksamhet som bedrivs enligt lagen. Att verka inom sådana näringar leder lätt till destruktivitet.

För tillfället är det pälsnäringen som vandrar genom medierna och explicit exponeras för förbud.

HBL har satt sin kåserande ledarskribent Torsten Fagerholm och kulturchefen Fredrik Sonck på uppgiften.

Medierna har en granskande uppgift men kravet på saklighet och analys bör också beaktas.

Pälsnäringen kritiseras för att syssla med oetisk verksamhet när man har djuren fängslade och använder deras hud i ekonomiskt syfte.

Enligt den logiken borde man inte heller använda kycklingar och grisar som produktionsdjur.

För närvarande genomgår näringen en av sina största ekonomiska kriser. Men det har den gjort förut och rest sig.

Fiskodlingen angrips för att den tillför näringsämnen till vattnet. Det kan icke förnekas att det sker en tillförsel av fosfor och kväve.

Men åsikterna är varierande bland experterna beträffande belastningsgraden.

Drastiska jämförelser har gjorts. All mänsklig verksamhet är en belastningskälla.

Fiskodlingen i världen ökar och är och kommer att vara en väsentlig proteinkälla.

Fiskodlingens miljöproblem har uppförstorats och allmänheten har en stark negativ inställning som baseras på icke-kunskap. Många sommarstugeägare står på barrikaderna mot näringen.

Fiskodlingen är starkt reglerad och begränsad av myndigheterna.

Det är i praktiken mycket svårt att att erhålla nya odlingstillstånd, möjligen kan man erhålla i yttre havsområden vilket innebär höga kostnader.

Fiskodlingen har också förbättrats genom kontrollerad utfodring och bättre foderkvalitet.

Näringsexperterna säger att vi ska äta mer fisk, därför att det är hälsosam föda.

Huvuddelen av av fisken som konsumeras är numera importfisk, vilket man tydligen anser att är fullt i sin ordning. Importen av norsk lax är över 30 miljoner kilo per år.

Odlingen av inhemsk regnbågsforell var enligt den officiella statistiken år 2018 13,2 miljoner kilo och har sedan dess reducerats.

När den inhemska odlingen var som störst var den långt över 20 miljoner kilo, men den har begränsats av de politiska beslutsfattarna.

Fiskodlingen kunde rätt långt räddat skärgårdssamhällets fortbestånd. Opinionerna säger att man måste satsa på något ”annat”, alternativen är begränsade.

Fiskodlingen ägs i regel av skärgårdsbor och utgör därmed en väljargrupp med smal politisk tyngd som inte tilltalar tunga beslutsfattare, man kan däremot dra politiska fördelar genom att agera mot näringen som periodvis genererat god ekonomisk lönsamhet.

Olof Öström

Tavastehus och Brändö, Åland