Finsk hybris i invandringsdebatten, vart försvann ödmjukheten?

I den danande invandringsfientliga – inte kritiska – lagarna som regeringen ämnar att driva kommer Finland att förlora mycket.

Det handlar om talang och inte bara talangen hos dem som utvisas från landet utan även den talang som hade varit intresserad av att komma hit.

Vi verkar tro att Finland är en så åtråvärd plats att bo i att vi bör göra det så svårt som möjligt att de facto göra det. Jag vill påstå att hybris kännetecknar finska debatten om invandring.

Kanske är det dags att se oss i spegeln och inse att vi som individer inte är så speciella.

Bland de sex miljarder människor som lever utanför Finland finns det sannolikt många personer som har mycket – och kanske mer än vi – att bidra till Finland.

Att vi tror att Finland består av globalt enastående individer och att det inte finns något av värde att få av de här resterande sex miljarder är igen ett tecken på högmod: hybris.

Visst, vi har byggt upp många fina institutioner och skapat ett välfungerande välfärdssamhälle.

Men dessa är inte individernas förtjänst. Det är ett demokratiskt systems förtjänst.

Det finns miljoner människor som med samma möjligheter kunde göra något mer än vi kan.

Att hindra dessa personer att flytta till Finland – eller att utbilda dem för att avvisa dem senare – är inte ett speciellt bra sätt att upprätthålla vår internationella konkurrenskraft.

Att möta och bemöta människor från olika delar av världen har förstås andra positiva sidor än dessa typiska ekonomiska perspektiv.

Vi får även möjligheten att växa som människor när vi ser hur andra lever, tänker eller firar.

Innan pandemin blev jag inbjuden på en persisk namngivningsfest. Kontrasten till det något tama lutheranska fikat var enorm.

Det här var ordentlig fest där man inte sparade med vin, öronbedövande musik och dans – om jag bara hade känt till detta innan ungarnas dop!

När jag besökte södra Tyskland på ett område där man pratade otaliga språk och där tyskar bodde sida vid sida med bland annat greker, amerikaner, ryssar och finnar.

Deras barn umgicks med varandra och att folk såg lite annorlunda ut, åt lite olika saker och pratade språk som man inte förstår var en naturlig del av vardagen för dem.

Den världsbild de här barnen växer upp i kommer att vara fullständigt avvikande från min egen. Att möta någon icke-finsk var någonting speciellt eller exotiskt i 1990-talets förort.

Tänk att i stället för att läsa om Aten kan du prata med någon som har bott där och istället för att läsa om mater i olika länder får du erfara dem själva hos grannen!

Att man gör olika i olika hushåll blir en del av barnens vardag och kultiverar som bäst ett sinne för att agera i olika internationella miljöer.

Barnen har en helt annan möjlighet att agera i en global omgivning när de är vana vid en multikulturell omgivning.

Att lära sig olika språk handlar inte om att lära sig något som talas i ett fjärran land utan något man hör på sin bakgård.

Dessa barn kommer att ha helt andra redskap att agera i en internationell miljö än de som växer i en mer eller mindre monokulturell omgivning.

Invandring är inte den välgörenhet som det så ofta målas upp som och det är inte enbart invandrarna som drar nytta av det.

Våra barn och unga får en möjlighet att i tidig ålder agera i en internationell miljö och därmed få de redskap som de i framtiden kommer att behöva för att bedriva framgångsrik internationell verksamhet.

Ett land som är beroende av internationell handel har inte råd att skala bort förutsättningar för kommande generationers interkulturella kompetens.

Härkan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.