Finlands första sockerbruk fanns i Åbo – råvaran kom från kolonier i Karibiska havet
Sveriges östra rikshalva beviljades 1756 ett tillstånd för en sockerfabrik i Åbo. Fabriken öppnade 1758 i huset som står kvar på Västra Strandgatan 7.
Åbo sockerbruk drevs av handelsmännen Christian Trapp, Henrik Wittfoot, Jacob Bremer och Anders Baer.
Råvaran var råsocker som till en början kom från Danska Västindien i Karibiska havet, senare från den svenska kolonin Sankt Barthélemy. Tillgången till råsocker var osäker då kolonialmakterna slogs om havets herravälde.
Första året tillverkades 2 550 kilo. Det var bara 6 procent av den uppskattade årliga sockerkonsumtionen i Finland i mitten av 1700-talet.
Det var inte alltid lätt att sälja sockret. Finska fartyg som förde varor till Stockholm köpte socker därifrån, inte från Åbo.
Sockerfabriken fick också konkurrens då en tidigare sockermästare grundade eget i Seipels hus, senare känt som både Ingmans hus och Casagrandehuset. Den nya fabriken hade ändå stora motgångar och fick snart lägga ned.
Efter en jobbig start tiofaldigades sockerfabrikens produktion på tjugo år. Priset sjönk och efterfrågan ökade då barockens överdådiga frosseri övergick i en matkultur där man betonade kvalitet, inte kvantitet.
Importfrukter och -viner blev vanligare och socker hittades i allt fler recept – samt i kaffet och i väldigt många alkoholdrycker. Sockerbagare och konditorer etablerade sig i Åbo.
Åbofabriken var en av de viktigaste industrierna i Åbo.
Toppåret var 1790. Sedan gick det nedåt. Fabriken pressades av både laglig import och sockersmuggling.
Det var för övrigt faktiskt en av sockerfabrikens senare ägare som lockade arkitekten Carl Ludwig Engel till Åbo. Den vägen fick han uppdraget att rita observatoriet på Vårdberget. Sockerfabrikens utseende moderniserades också enligt Engels ritningar.
När Finland blev en del av Ryssland var det ändå kört. Efterfrågan rasade lokalt då många flyttade till den nya huvudstaden Helsingfors. Rysslands handelsavtal med Sverige gjorde sedan finsk sockerproduktion totalt olönsam.
Fabriken stängdes 1824. Huset användes sedan som spannmålsmagasin och lagerlokal.
Kalk, blod och äggvita
I framställningen kokades råsocker i kalkvatten, som renade sockret och neutraliserade sura ämnen. Koblod eller äggvita tillsattes, det koagulerade och fångade smuts.
Dekokten skummades, processen upprepades. Lösningen kristalliserades när den kyldes ned.
Sockret hälldes i lerformar – sockertoppar – och torkades en vecka. Sedan lindades de i linnetyg och fick torka ytterligare tre månader.
Processen var krånglig. En stor del av råvaran gick förlorad.
Det var först på 1800-talet som modernare sockerproduktion ur sockerbetor ersatte gamla metoder i Finland och Europa.
Källa: Boken ”Sokeri Suomessa 1500-1917”, Wikipediaartikeln ”Åbo sockerbruk”
Säkyläfabriken på väg mot rekordår då EU inte längre begränsar produktionen