FILMEN: Hampstead

https://youtu.be/mcSWi_Oaf6M

Hampstead

Storbritannien 2017

Betyg: 3 av 5

Regi: Joel Hopkins

Manus: Robert Festinger

I rollerna: Diane Keaton, Brendan Gleeson, James Norton

1:43 T

FILMEN. Hampstead är en stadsdel i London känd för sina dyra lägenheter och den enorma parken Heath. I den skogen vid en näckrosdamm bor Donald (Brendan Gleeson) i ett ruckel han själv byggt (för sjutton år sedan). Änkan sedan ett år Emily ( Diane Keaton) bor i ett av de dyra husen med utsikt över parken.

Hennes ekonomi är en katastrof och ”vännerna” i huset är brittiskt överklass - korkade.

När Emily med en antik kikare iakttar vad som händer ”där nere” får hon enstöringen, den vresiga irländaren, i synfält och fokus. De två motsatserna dras till varandra, eller kaka söker maka, och damen från Amerika i Annie Hall- utstyrsel hjälper den väldoftande hemlösa ”jag har ett hem som jag själv byggt” i en rättsprocess som slutar i att Donald får bo kvar, får äganderätt till tomten och blir därmed miljonär. Berättelsen är baserad på en verklig händelse, inspirerad av en levande person. För tio år sedan försökte ett byggbolag vräka ett original som bodde i den anrika parken...

För nio år sedan gjorde regissören Joel Hopkins (född 1970) filmen ”Last chance, Harvey” med Dustin Hoffman i titelrollen. Också den om kärlek i mogen ålder. Då var han noggrannare där han satt i regissörsstolen, nu verkar han ansatt av lättja. Filmen är sömnig. Allt är förutsägbart men skådespelarna är förtjusande. Diane Keaton förmår inte vara dålig. Hon behöver bara vara och vi tycker att hon är genialisk. Typen som Brendan Gleeson gestaltar kunde ha varit – mycket mera. Om förebilden var enbart en vresig enstöring, antagligen med känslor dolda i en skrynklig själ, kunde manusförfattaren Robert Festinger ha skrivit in flera skikt i personligheten. Det antyds, endast, att Donald kan och vet mycket. Varför inte berätta mera, eller visa mera än bara en Karl Marxstaty? Och samhället borde ha utmålats med skymten av patos. Till och med bildberättandet är slentrianmässigt.

Som så ofta i brittisk film är birollerna minst lika intressanta som huvudkaraktärerna, också nu är de tolkade av den lokala skådespelargräddan. Berättelsens sidospår eller paralleller tillämpas irriterande dåligt. De fungerar inte ens, eller dåligt, som kommentarer mellan raderna. Regin är där staketet är lägst och manuset är inte i närheten av vad diskbänksrealisterna åstadkommit (till exempel, från sistone, Paul Laverty med ”Olivträdet”, ”Jag, Daniel Blake”). En bra idé gick alltså upp i rök, och de ypperliga skådespelarna har inget att bita i. Det hjälper föga att huvudpersonens namn har ändrats från Harry till Donald därför att på engelska heter uteliggare ”Tramp”. Den romantiska komedin ”Hampstead” är regissörens andra feelgoodfilm som visar, och bara det, att genuina känslor, sex appeal också för den delen, inte har ett bäst före.

ÖVRIGA PREMIÄRER

Tarinoiden Suomi

Finland 2017

Manus och regi: Jussi Oroza

1:24 T

För en tid sedan visades på teve ”Tarinateltta” där vanligt folk satte sig framför tevekameran och berättade en personlig anekdot från det privata minnesarkivet. I dokumentären ”Tarinoiden Suomi” har Jussi Oroza bildsatt ett stort antal av berättelserna, dock inte en endaste en finlandssvensk. Tro, hopp och kärlek, och den stora generationen, är den röda tråden och hågkomsterna är tragiska, rörande och roande om vartannat, utan större filmiska kvaliteter.

Annabelle: Creation

USA 2017

HHHII

Regi: David F. Sandberg

I rollerna: Stephanie Sigman, Talitha Bateman, Anthony LaPaglia ja Miranda Otto

1:50 F16

David F. Sandberg är svensken som tog sig till Hollywood med sin kortfilm ”Lights Off” och där gjorde den föredömliga långfilmen med samma namn, i genren skräck. Nu har han fått äran att regissera den fjärde filmen om dockan Annabelle. ”Annabelle: Creation” berättar hur allt fick sin början och varför dockan blev farlig, då på fyrtio- och femtiotalet. En dockmakarare med fru bor i ett stort hus ingenstans. Tolv år efter dotterns tragiska bortgång ger paret härbärge åt ett barnhem. Sex flickor i åldern åtta till femton år flyttar in i huset tillsammans med en trevlig nunna.

”Öppna aldrig den dörren” och de yngsta två gör föga annat. De hittar den instängda dockan Annabelle som … Sandberg bygger skickligt och lugnt upp spänningen och stämningen, han behöver inte säga bu i onödan. ”Annabelle” är ett snyggt hantverk av en skicklig regissör, i genren.

The Emoji Movie

USA 2017

Emoji-filmen handlar om att som emoji våga vara sig själv i all världens smartmobiler. Filmen har blivit sågad var än den visats.

Krister Lindberg

lindbergfilm@gmail.com