Filmen: God’s own country

God’s own country

Storbritanninen 2017

Regi: Francis Lee

Manus: Francis Lee

I rollerna: Josh O’Connor, Alec Secareanu, Gemma Jones, Ian Hart

1:44

Filmen ”God´s Own Country” är skådespelaren Francis Lees första film; regi och manus. Filmen beskriver landskapen han växte upp i, och människorna på landet i norra England, Yorkshire och Halifax. Om berättelsen är självbiografisk vet vi inte, men filmen handlar om en ung fårfarmare (Josh O’Connor) och hans pappa (Ian Hart) som är rörelsehindrad efter stroke. De bor hos farmor (Gemma Jones).

Filmen är oerhört naturalistisk; en ko kalvar och snart är det tid för lamm. Det fattiga hemmanet behöver hjälp utifrån. En gästarbetare från Rumänien ställer upp och extrem realism fortsätter i bild och berättelse. Han (Alec Secareanu) är inte bara vacker, han kan allt om naturen och djuren. När rasism och rivalitet exekverats kan han visa ortsborna (och oss) skönheten i landskapen, uppmärksamma doften av ljung, och av salt från havet bortom kullen, hur värdefullt själva livet är, symboliserat bland annat av lamm och kalv.

Och älskog.

De två unga männen måste i arbetets tecken övernatta på heden, i en vecka minst, för att hjälpa och sköta tackorna och lammen. Johnny har hittills supit å det värsta, slagits, varit konstant bakfull. Aldrig ett leende visat. En timma in i filmen ser vi dock skymten av ett leende, så även hos Gheorge.

Om vi säger att filmen flitigt jämförts med ”Brokeback Mountain” förstår ni varför anletena ljusnar. Den här filmen är bättre på alla sätt än den tematiskt liknande; den visar vad Ang Lee (som han själv sagt) var för blyg för att skildra…

Bildspråket i ”God´s Own Country” överraskar och bilderna av filmfotograf Joshua James är estetiskt tilltalande och samtidigt dokumentärt naturalistiska. Bilderna berättar och skådespelarnas minimalism i ansiktsuttryck och precision i kroppsspråk kompletterar. Ord är överflödiga. Användandet av musik är sparsamt men träffsäkert; Francis Lee har öga och öra för film.

Spyor och gödselrännor, arbete, anletets svett, supandet på puben, kärleksstunder på toaletten, allt är flykt. När vi ser mänskligheten blottad och senare människan mitt i naturen kommer vi att tänka på Ken Loachs och hans gelikars diskbänksrealism.

Frances Lee är dock mera konsekvent och kompromisslös i sin syn på realismen och människan samt människans enorma behov av kärlek. Han berättar utan censur och romantiskt årtiondets kärlekshistoria. Den till en början krävande berättelsen överraskar. Vi vet aldrig vad som skall hända i nästa bild. Hur mycket vet de inblandade egentligen om de inblandade? Vi gissar att det väsentligaste fast ingen säger någonting rakt ut. Med ett rörande undantag, i Rumänien.

Det här är inte film, den här filmen är verkligheten. Med verkliga människor. Med vad det innebär av fulhet och skönhet. Slutet är vackert med sin enkla metafor, en symbolisk gest som säger mera än tusen ord.

Övriga premiärer

The killing of a sacred deer

Storbritannien/Irland/USA 2017

2 av 5 stjärnor

Regi: Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou

I rollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman, Alicia Silverstone

2:01 F16

Filmen är stilistiskt snygg, utöver det vanliga; överdrivet långa tagningar, i flera minuter är duken svart (utmanande konstnärligt), sedan i ännu flera minuter en närbild på ett pumpande, blottat hjärta. Huvudpersonen är kardiolog. Färger, kompositioner, kamerarörelser – och musik, snyggt!

Filmen är ovanligt vämjelig. ”The killing of a sacred deer” är en metafor som bygger på fabler och grekisk mytologi (Kung Agamemnon) och Gamla Testamentet.

Den grekiska regissören och manusförfattaren Yorgos Lanthimos förra film hette ”The Lobster”, den var konstig och långsam. Den nya filmen, något av en thriller och skräckfilm med en psykopat, saknar all trovärdighet. Karaktärerna är inte engagerande, Nicole Kidman och Colin Farrell är känslokalla; ingen kan känna för eller med dem. ”Du skall bli straffad”. Ok, men varför publiken? ”Feel bad” som sämst. Helt onödigt komma dragande med Stanley Kubrick och Luis Bunuel, skräck och surrealism.

Paris can wait

USA/Japan 2016

2 av 5 stjärnor

Manus och regi: Eleanor Coppola

I rollerna: Diane Lane, Arnaud Viard, Alec Baldwin

1:33 T

En amerikansk filmproducent (Alec Baldwin) är i Cannes med sin fru Annie (Diane Lane). Next stop Budapest, men Annies sjuka öron klarar inte flygresan, hon får åka i en mycket fransk bil med mannens mycket franska kollega, Aranud Viard, destination Paris. Och ”Paris kan vänta”. Jag kan inte tänka mig annat än att filmen är betald av franska turist- och gourmébyrån. Prat, vin och mat samt stor portion Frankrike. Skriven och regisserad av dokumentärfilmaren Eleanor Coppola (Francis Fords fru och Sofias mamma).

Thor: Ragnarök

USA 2017

Regi: Taika Waititi

I rollerna: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum, Tessa Thompson, Karl Urban, Mark Ruffalo, Anthony Hopkins

2:11 F12

Thor: Ragnarök från Marvelstallet ser ut som en parodi på superhjältefilmerna, den tredje om åskguden.

Himmelska slagsmål, action och vitsiga repliker samt många (film)stjärnor.

Krister Lindberg

lindbergfilm@gmail.com