Festkonsert: Reformation!
Festkonsert: Reformation!
Åbo filharmoniska orkester, Chorus Catherdralis Aboensis.
Dir: Ruut Kiiski
Solister: Kaisa Ranta (sopran), Jaakko Kortekangas (Baryton)
Uruppförande av Oratoriet Bergspredikan to och fre 2–3.11 i Åbo domkyrka.
Komponerad av Pauliina Isomäki, texter ur Jesus bergspredikan i Bibeln, ur Joni Pyysalos diktsamling ”Ostetaan myydään” och ur Uusi Suomenlielinen Wirsi-Kirja från 1701. Några koralmelodier hämtade ur den år 1702 tryckta psalmsamlingen Yxi Tarpelinen Nuoti-Kirja.
Viskningarna ekar ännu i mitt huvud. ”Älä tapa. Älä tee aviorikosta. Älä usko mitä uskotellaan.”
Pauliina Isomäkis oratorium i 12 satser lämnar ingen lyssnare oberörd.
Genom starka dissonanser och vackert sjungna korala partier tar hon med lyssnaren genom väl utvalda stycken ur bergspredikan blandat med Pyysalos intressanta etiska tolkningar och några gamla 1700-tals texter och koralpartier.
Och det är just orden och deras innebörd som blir kärnan i detta dramatiska oratorium.
Orden, och hur Isomäki väljer att för varje sats lyfta fram dem, blir oratoriets tyngdpunkt, samtidigt som orkestern, koristerna och solisterna med bravur också lyckas föra fram dem på ett ypperligt sätt.
Varför valde Isomäki att satsa på bergspredikans många gånger dömande ord i sitt oratorium för att fira den 500-åriga reformationen?
Kanske är det för att den, som för flera tusen år sedan, ännu kan vara lika aktuell i dag.
”Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig” (Matt 5: 42) sjunger solisterna i den tredje satsen. ”Främlingar: De tar våra jobb, de är annorlunda, de äntrar vårt land” svarar mansrösterna i kören Chorus Catherdralis Aboensis med råa stämmor.
Kaisa Ranta fortsätter med klar röst: ”Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matt 5: 44). Satsen avslutas med de dramatiska ekande orden: ”Främling! Vem är du?”
Isomäki visar i detta oratorium bergspredikan ur en mycket modern musikalisk vinkel, på gott och ont. Dissonanserna och domedagsklangerna avlöser varandra i nästan samtliga 12 satser, vilket för den ovana lyssnaren ibland verkade leda till vridningar i kyrkbänkarna och svårigheter att hålla uppmärksamheten.
Att domkyrkan har ett åtta sekunders eko hjälpte inte det heller de troligtvis välskrivna starka höjdpunkterna i varje sats, som istället upplevdes som något grumliga. Istället blev det de lugna, långsamma, eftertänksamma satsdelarna som höjde oratoriet till en makalös musikupplevelse för också den ovana lyssnaren.
Bland uppfriskande trumsolon kunde ljuvliga violinstämmor smyga in likt en instrumental änglakör och de gånger trumpeterna fick vara i fokus satt man som lyssnare och njöt till fullo.
Som körsångare kanske jag är partisk, men Isomäkis vilja att i några satsdelar låta körens behagliga samsjungna stämmor få eka ut över hela kyrkan gick mig inte obemärkt förbi. Där gjorde CCA ett stort intryck på mig.
Den nästsista satsen, som också var den enda som var a cappella, fick mig som körsångare att förstå varför körsång kan vara så underbart. Och där, likt en ljuv änglaröst, var Kaisa Rantas sopranstämma det som också fulländade den satsen.
Överlag var jag mest imponerad över de satser där Joni Pyysalos intressanta etiska dikttexter fick komma fram, speciellt i form av Jaakko Kortekangas mörka berättande barytonstämma och körens många gånger enkla, men intressant ljudande, sångklang.
Isomäkis lekande med ljudlandskap ledde många gånger till intressanta tvister som till och med fick mig som lyssnare att le lite grann. Ibland upplevde jag ändå att man inte hann reflektera över det som sades då en sats försvann lika snabbt som den kom.
Ruut Kiiski lyckades i alla fall med stor skicklighet genom kören, orkestern och solisterna föra fram Isomäkis moderna oratorium och väcka känslor i de novembertrötta finländarna och Åboborna. Jag tror ingen lämnades oberörd.
Jasmine Nedergård
nyheter@aumedia.fi