Farsdagsfunderingar – "märkligt nog tyckte jag att pappa alltid hade tid med oss barn"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är fars dag i dag. En dag som vi förhåller oss olika till. Själv kommer jag att tända ett ljus bredvid ett foto av min pappa som dog för sju år sedan.
När man som vuxen tänker på sina föräldrar kan man se hur de liksom alla människor har olika roller under olika livsskeden. Och att de under livets gång både är som de alltid har varit och ändå inte. Livet gör att vi alla förändras trots att vi är desamma!
Jag växte upp i Karleby med tre bröder och när jag var 15 år föddes min lillasyster. Under min barndom var det mamma som utöver sitt arbete som lärare var hemma med oss på kvällarna, skötte om matlagning, kläderna och aftonbönen vid sängen.
Pappa var också lärare men efter att skoldagen var slut fylldes hans kalender av kommunalpolitiken, Lions, hembygdsföreningen, kyrkokören och motionsidrott av olika slag. På fredagarna hjälptes vi alla åt med veckostädningen.
Inte förrän jag blev tonåring reflekterade jag över mina föräldrars klassiska arbetsfördelning i hemmet. Jag ville vara som pappa och tog för givet att mamma alltid fanns där för oss.
Märkligt nog tyckte jag att pappa alltid hade tid med oss barn. Mycket av det som blivit viktigt för mig i livet tog pappa initiativ till. Han tog oss med på skidturer, fiskeutfärder, vandringar i naturen och ofta var vi med när han på lördagar spontant tittade in hos sina syskon och äldre släktingar.
Samma höst som jag flyttade till Åbo för att studera fick mamma som då var 45 år gammal Parkinsons sjukdom. När jag tänker på deras liv från den tiden framåt börjar bilden av pappa förändras.
Min mamma har alltid haft tålamod men nu började den här egenskaperna också synas hos pappa allt mer. På grund av mammas sjukdom förändrades också hans vardag.
Mammas rörlighet blev efterhand sämre och de sista tjugo åren av deras liv var pappa mammas anhörigvårdare. Pappa var mån om att inte lämna mamma ensam hemma alltför länge.
Trots sjukdomens begränsningar levde de ett mycket socialt liv med vänner och släktingar. Båda mina föräldrar bars av en tillit till att livet bär, att Gud är nära och att det är viktigt att dela både glädje och sorg med varandra.
Mamma utnyttjade maximalt de stunder då kroppen lydde henne, hon handarbetade, bakade och lagade mat. Ofta tog hennes krafter slut mitt i och pappa fick slutföra matlagningen eller grädda bakverken. Pappa blev jätteduktig på att laga mat, men framför allt möjliggjorde han att mamma fick känna att hon klarade av vardagssysslorna med hans hjälp.
Pappa dog som 80-åring i sviterna av en sjukdomsattack hemma, ett år innan mamma gick bort. När jag frågade mamma samma kväll om de hade pratat om sina önskemål inför begravningen tittade hon på mig förvånat och sa: ”Vi var ju mitt i livet!”.