Reportage

Fångar förbereder sig för friheten genom att jobba för Forststyrelsen

150 meter från Forststyrelsens naturum i Tykö nationalpark är två män i full fart med att bygga ramarna till en presenningshall. Bredvid hallen en står en liten röd barack och en hög med vedklabbar och ett stocklass.

Iklädda gula skyddshjälmar, svarta arbetsbyxor och orange t-skjortor ser de ut som vilka arbetare som helst, men deras bakgrund skiljer sig från en vanlig byggarbetares.

Båda är fångar från den öppna anstalten Käyrä fängelse i Aura ungefär 80 kilometer härifrån.

Kari sitter inne för dråp och friges om ett och ett halvt år. Jim har ett år kvar av sin dom för grov misshandel.

Kari och Jim ingår i en styrka på tio man som dagligen arbetar i nationalparken med olika uppdrag varav byggandet av hallen är ett. I övrigt gör de allt från att tömma utedassen till att städa, bygga spångar längs naturstigarna, snickra informationsskyltar och fylla på vedförråden.

För de fångar som har fått förtroendet att delta i arbetet är det en lottovinst att vara här och förbereda sig på frigivningen, säger Jim och Kari.

– För många fångar kan det vara en chock när de kommer ut, men här kan man förbereda sig på ett liv i det civila. Det känns riktigt bra, säger Kari.

– Man bygger upp självförtroendet genom att göra något nyttigt. Det blir en slags aha-upplevelse: man får visa att man kan göra annat än att begå brott och det här ökar möjligheterna att hållas på den smala vägen. Det är fint att staten ger oss den här chansen, säger Jim.

Coronaepidemin stängde Käyrä fängelse och alla permissioner och utomhusarbete inhiberades i december. När portarna igen öppnades i våras kände sig fångarna som kor som fick komma ut på grönbete.

– Det var som ett fyrverkeri att få komma ut igen. Här kan man dessutom se på kvinnor, säger Kari.

Forststyrelsens samarbete med Brottspåföljdsmyndigheten (Rise) inleddes redan år 2004 då de första fångarna började arbeta i Noux nationalpark i Esbo.

För fem år sedan kom Käyrä fängelse med i samarbetet och de fångar som väntar på att bli frigivna jobbar nu bland annat i nationalparkerna i Kurjenrahka och Tykö.

Våra egna resurser skulle omöjligt räcka till för allt arbete och samarbetet med Rise är därför oumbärligt.

Utan fångarnas insatser för underhållet skulle vi inte kunna upprätthålla parkernas höga standard, i synnerhet nu under coronaåret då besökarantalet har exploderat, säger fältchef Anssi Riihiaho.

– Våra egna resurser skulle omöjligt räcka till för allt arbete och samarbetet med Rise är därför oumbärligt.

Nyttan är ömsesidig, säger Riihiaho

– För en del av fångarna kan det här vara deras första kontakt med arbetslivet. Här erbjuds de rehabiliterande verksamhet och möjligheter att studera, vilket får dem att må bättre. Samtidigt kan vi hålla våra fina nationalparker i skick och bevara naturens mångfald vilket gynnar den stora allmänheten. Det är en win-win-situation.

I Tykö är det parkmästare Okko Salo som är arbetsledare för fångarna och som sköter de praktiska arrangemangen.

För honom spelar det ingen roll vilka brott männen är dömda för eller vilken bakgrund de har. Han är inte ens intresserad av det.

Alla behandlas lika oberoende av om de sitter inne på livstid eller endast några månader. Huvudsaken är att arbetet blir gjort.

– Det här är som vilken arbetsplats som helst. Då är det klart att det kan uppstå konflikter och meningsskiljaktigheter. Om det skulle gå så, tar jag kontakt med fängelset och säger att de här två fångarna inte passar ihop och då flyttas de.

– Här finns också fångar från flera olika länder och vi har nolltolerans för rasism. Skulle vi märka något sådant, ingriper vi direkt. Här gäller samma regler som ute i samhället.

Forststyrelsen har ingenting att göra med vilka fångar som lämpar sig för att arbeta utanför murarna. Det är fängelset och Rise som gör den bedömningen och Salo litar på myndigheternas omdöme.

– Det har aldrig uppstått några farliga situationer eller flyktförsök och jag har aldrig känt mig hotad eller rädd. Om man missköter sig stängs portarna och det ligger i fångarnas eget intresse att sköta sig.

Salo vill inte vara någon auktoritär arbetsledare som bossar och ger order. Han deltar själv aktivt i arbetet och har en naturlig relation till fångarna. Han är ändå mån om inte bli för familjär med dem.

– Man måste hålla en sund distans till dem. Vi kan diskutera om nyheter och coronan och dra några skämt, men man ska inte bli för personlig eller privat. Häromdagen var den en som frågade om jag har familj. Jag svarade att det är min privatsak.

Det är dags för lunchpaus på bygget. Jim byter ut sin gula hjälm till en blå skärmmössa och plockar fram kaffetermosen och en dubbelmacka Reissumies.

– Jag värdesätter verkligen det här. Det är något helt annat än att sitta inlåst 23 timmar i dygnet i Åbo fängelse. Miljön och naturen har en terapeutisk och lugnande inverkan som gör att man lär sig att inte brusa upp så lätt och räkna till tio innan man tappar fattningen.

– Men man måste förtjäna förtroendet och inte göra några dumheter.

Jim som har utbildat sig till svetsare har familj och ett fungerande skyddsnät utanför murarna. Det är hans första runda i fängelse och garanterat den sista, säger han.

– Jag är fullständigt motiverad att hitta nya vägar och återgå till arbetslivet. Det finns ingen risk att jag skulle återvända.

Jim och Kari heter egentligen något annat.