Experimentet - jag lade en hel sedel i tiggarens mugg

Man mad glasögon
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Det kändes så rätt, mitt lilla experiment. Det är länge sedan det blev vanligt med tiggare i gathörnen i våra städer.

Ska man lägga något i pappersmuggen eller inte? Det var frågan.

Argument för och emot fanns det gott om. Själv var jag osäker om vad som var rätt eller fel, och är fortfarande litet vacklande.

I Helsingfors fanns det då gott om tiggare. Så var det också den dag jag var på väg till ett sammanträde på Skatudden.

Jag steg av Borgåbussen och började promenera. I de mera strategiskt belägna gathörnen fanns det ofta en vädjande tiggare. Jag blev, som så ofta, lite osäker.

Att bara titta bort och gå förbi gjorde mig illa till mods, trots att jag naturligtvis insåg att jag inte kan ge en slant åt alla. Beslöt mig därför att testa hur det kändes att ge en litet större summa än bara några små fickpengar.

Jag lade en sedel i tiggarens mugg. Våra blickar möttes för kanske en sekund. Jag tittade in i ett fårat ansikte och ett par sorgsna ögon som signalerade uppgivenhet.

På ett ögonblick fick nöden ett ansikte och det kändes såå rätt att hjälpa trots att hjärnan fortfarande satte frågetecken. Ett tecken av tacksamhet och glädje väcktes i den gamla kvinnas ansikte. Det syntes också i hennes ögon.

Under min fortsatta vandring var känslorna positiva och tankarna många. Trots allt var jag glad över mitt simpla ”experiment”, även om jag inte var stolt över mig själv.

Motivet kändes fel. Man ska ju inte hjälpa andra för sin egen skull! En och annan bibelvers dök upp i mitt huvud, vilket inte gjorde kampen mellan tankar och känslor mindre komplicerad.

”De fattiga har ni alltid hos er”, ”ge åt alla som ber dig”, ”var och en skall ge... inte med olust eller tvång, ty Gud älskar en glad givare”. När det gäller att hjälpa de fattiga är budskapet entydigt i Bibeln.

Katastrofer av olika slag, som gjort folk fattiga och ibland hemlösa och i behov av andras hjälp, har drabbat många sedan mitt simpla experiment. Också vårt eget land och folk har varit i behov av andras hjälp.

Det är visserligen så länge sedan att de flesta i dag inte upplevt det. Men då var hjälpen utan tvekan viktig och kanske avgörande.

Glädjande nog har jag konstaterat att vi finländare är relativt givmilda när det gäller nödlidande i världen. Både som nation och som enskilda har Ukrainas öde berört oss djupt och jag har inte hört någon ifrågasätta hjälpinsatserna.

Troligen spelar den effektiva mediebevakningen en stor roll. Genom den regelbundna uppdateringen får nöden ett ansikte som hjälper oss att lättare öppna vår plånbok då det är möjligt.

Att hjälpbehovet är ändlöst, vet vi alla. Själv försöker jag intala mig att också ett litet bidrag är viktigt, inte för den stora massan, men kan vara stort och mycket välkommet för den som får det.

Prost
Publicerad: