Exakt ungefär

Till mina morgonrutiner hör att kolla utetemperaturen. Det här sker i regel så att jag hasar mig fram till köksfönstret i mina morgontofflor och avläser den gamla termometern som är fäst med två rostiga skruvar i den yttre fönsterkarmen.

Föga förvånande i vårt klimat brukar den visa allt mellan minus trettio och plus trettio grader Celsius. Vi som bor i Norden är vana vid stor variation i temperaturen, inne såväl som ute.

Värmen och kylan påverkar vårt liv, vår ekonomi och vårt humör, men vi tänker kanske ganska sällan på att konsten att mäta och reglera temperatur historiskt sett är relativt nya upptäckter.

I mitt arbete som historiker och forskare har jag många gånger stött på material som exemplifierar just detta att man förr inte har vetat hur varmt eller kallt något är. I brist på en termometer har man fått hitta andra sätt att bedöma temperaturen.

Anders Chydenius (1729–1803) är främst känd för sitt ekonomiska tänkande och sina frihetsideal, men han hade i likhet med många andra universitetsutbildade män under 1700-talet betydligt fler strängar på sin lyra. Han gjorde bland annat egna experiment för att utröna vad värme är och hur värme transporteras mellan olika fysiska objekt och omgivande element som vatten och luft.

Sannolikt väckte det en viss munterhet bland Nedervetilborna när de såg sin kaplan stående i en snödriva med en träpinne i den ena handen och järnstång i den andra. Järnet kändes kallare mot handflatan.

Från högstadiefysiken erinrar vi oss vagt Kelvin och Réaumur, men segrare i kampen om temperaturskalornas företräde blev tysken Fahrenheit och svensken Celsius, båda verksamma under första hälften av 1700-talet.

Någon termometer hade emellertid inte Chydenius tillgång till i sin österbottniska snödriva 1764. Därför blev också den vetenskapliga exaktheten i hans experiment mycket inexakt. Kungl. Vetenskapsakademien lade artigt hans Theorema Physicum till handlingarna.

Svenska litteratursällskapet i Finland ger i slutet av det här året ut ca tusen gamla recept i en digital utgåva på adressen historiskarecept.sls.fi. De finländska 1700- och 1800-talsrecepten som ingår har alla något gemensamt. Då tillredningen av maträtter beskrivs finns ingen ugnstemperatur angiven.

Det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan recepten i kokböckerna angav ugnens temperatur i grader.

Föreställ dig en nyhjälplös situation där du ska värma din fryspizza i en ugn som helt saknar vridknapp för att ställa in temperaturen. Inte heller har den någon röd lampa som slocknar när ugnen uppnått rätt temperatur och minst av allt har den en termostat som håller temperaturen jämn.

I stället blir ugnen successivt antingen hetare eller svalare ju längre du har pizzan i ugnen. Det bådar inte gott.

Ett beprövat 1700-talsknep för att avgöra rätt ugnstemperatur var logiskt nog att sticka in handen och känna efter. Var ugnen så het ”som till vetebröd” eller så het ”som handen tål”?

Temperaturangivelsen är exakt och ungefärlig på samma gång. Beträffande den önskade värmens riktning ovanifrån eller underifrån är de gamla recepten tydligare. Här ser man ett direkt samband till den andra knappen på dagens ugnar, den för inställningen av bland annat över- och undervärme.

I en värld där exakthet, punktlighet och alltings mätbarhet helt dominerar vårt sätt att tänka och agera kan det då och då vara skönt att vila i tanken om alltings ungefärlighet.

Exakthetens millilitrar, nanosekunder och tiondels grader får för en stund vika för ungefärlighetens ”en god handfull”, ”en lämplig stund” och ”en lagom värme”.