Europeiska unionen har blivit en allt svårare gemenskap för oss – nu hotas vårt skogsbruk och jordbruk av en ny EU-förordning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Europeiska unionen har blivit en allt svårare gemenskap för oss. Vi har varit nettobetalare till EU under hela vårt medlemskap, med undantag för tre undantagsår, dvs. 1996, 1997 och 2000.
I fjol var vi tvungna att förbinda oss till EU:s stödpaket för återhämtning och återbetalning, som finansierades med EU-ländernas gemensamma lån. Även här är vi nettobetalare: under de första åren får vi bidrag på högst 2,6 miljarder euro och under 2028–2058 betalar vi cirka 6,6 miljarder euro.
Vår nettoavgift kommer att uppgå till minst fyra miljarder euro. De främsta stödmottagarna är medlemsstaterna i södra Europa. Paketet byggdes upp med hänvisning till coronapandemin. Nu arbetar man för en ny, gemensam upplåning, främst för att betala energiräkningar i södra Europa.
Det blir allt värre. EU förföljer vårt skogsbruk och vår skogsindustri med olika slags påståenden om biodiversitet.
EU:s klassificeringssystem för hållbar finansiering, dvs. taxonomiförordningen, kan leda till att virkessäljaren inte får ett enda köpeanbud.
Genom EU:s direktiv om förnybar energi förbjuds stöd för energived till den del användningen av energived överstiger medeltalet för åren 2017–2022. EU:s förordning om återställande av ekosystem, som i slutändan blev förordningen om återställande av naturen, syftar till att effektivisera de skyldigheter som EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv medför.
I praktiken föreslår EU-kommissionen en förordning av Europaparlamentet och rådet som är direkt bindande för medlemsstaterna.
Kommissionen motiverar sitt tillvägagångssätt med behovet att garantera att rättsakten är direkt tillämplig och konsekvent i alla medlemsländer.
Ett alternativ genom ett direktiv i medlemsstaternas rättssystem skulle enligt kommissionen ta tid för att uppnå målen i förslaget. Medlemsstaterna bör lägga fram sina nationella återhämtningsplaner för kommissionen för utvärdering inom 24 månader efter det att förordningen har trätt i kraft.
De livsmiljöspecifika restaureringsmålen gäller de naturtyper och arter som avses i EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv. När det gäller de olika typerna av direktiv är målet att en viss procentandel av varje grupp av naturtyper ska omfattas av restaureringsåtgärderna inom en viss tidtabell: 30 procent fram till 2030, 60 procent fram till 2040 och 90 procent senast 2050.
Den här förordningen har mycket stora konsekvenser för skogsbruket och jordbruket. I alla områden som omfattas av återställningsåtgärder skulle den nuvarande verksamheten inte kunna fortsätta eller åtminstone avsevärt ändras.
Återställningsåtgärderna kan omfatta höjning av vattennivån i skogsområden genom att täcka igen diken. Också torvmarksåkrar kan omvandlas till våtmarker, och jordvallar öppnas där låglänta havsvikar har kunnat odlas eller nivån på vattenytan i sjöar kan höjas.
Sverige har förhållit sig negativt till förordningen om återställande och betonat den nationella beslutanderätten i fråga om skogar. Sverige, men inte Finland, beslutade också att inom utsatt tid utnyttja mekanismen för övervakning av subsidiaritetsprincipen och lämna ett s.k. motiverat yttrande i ärendet.
Subsidiaritetsprincipen, som är inskriven i EU-fördraget, tillämpas när ett ärende inte hör till EU:s exklusiva befogenhet. Skogsbruk hör inte till det.
Förordningen om återställande behandlas för närvarande i riksdagen som en s.k. U-skrivelse utifrån det relativt oklara ställningstagande som statsrådet tagit i ärendet.
Ärendet kommer inte till behandling i riksdagens plenum, utan ett betänkande över ärendet lämnas av stora utskottet, till vilket åtminstone grundlagsutskottet, finansutskottet, ekonomiutskottet, jord- och skogsbruksutskottet och miljöutskottet ger sina utlåtanden.
Den viktigaste av remissinstanserna är grundlagsutskottet.
Nu testas också om markägarna i Finland ännu har det egendomsskydd som tryggas i grundlagen, eller om grundlagens bestämmelser om miljöansvar övervinner allt.
Läs fler kolumner av Esko Kiviranta här