Europas sista sommar?

Sommaren 1914 lär ha varit en av de mest underbara somrarna som upplevts på åratal i Europa. Historikern David Fromkin skriver om hur samtida beskrev sommarmånaderna 1914 som ymniga och idylliska. Få kunde ana att ett förödande storkrig hängde över dem.

Det är fascinerande att försöka återvända och föreställa sig tiden strax innan storkrig. Vilka förhoppningar, drömmar och framtidsvisioner skulle inte gå i kras? Den österrikiske författaren Stefan Zweig kallade åren före världskrigets utbrott för trygghetens gyllene tidsålder.

Freden mellan stormakterna i Europa verkade garanterad, trots pågående konflikter och spänningar i periferin. Krigsupptrappningen i juli 1914 blev avgörande för hela 1900-talets historia och det präglar vår värld mer än vi tror, än idag. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm kallade därför århundradet för “det korta 1900-talet”, från första världskriget till kalla krigets slut 1991.

Medan de flesta i juli 1914 njöt av sommarvärmen, började en del oroa sig över åskmolnen vid horisonten. Den 28 juni 1914 dödades ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo. Attentatets offer, Österrike-Ungerns tilltänkta ledare var långt ifrån en folkkär figur. Nyheten möttes därför med lugn, kanske till och med likgiltighet i sommarhettan.

Det avgörande för krigsutbrottet var i stället hur attentatet utnyttjades som ett svepskäl för att realisera färdiga krigsplaner. Bara en månad senare hade Österrike-Ungern och Tyskland förklarat krig mot Serbien och strax stod Europas stormakter i två block mot varandra. Men när krigets sista skott hade avlossats i november 1918, var ingen part nöjd med slutresultatet.

Kriget berörde inte bara Europa och vi borde bli bättre på att se första världskriget från ett global perspektiv, speciellt då det gäller dess konsekvenser och efterföljder. David Fromkin har även i den prisade boken A Peace to End All Peace påvisat hur beslut som gjordes i samband med första världskriget hade långtgående inverkan på hur dagens Mellanöstern ser ut. Det korta 1900-talet tog inte slut samtidigt överallt.

Första världskriget utgjorde även kulmen på den europeiska imperialismen. Helt som de europeiska stormakterna hade dragit upp gränserna med linjal genom Afrika under slutet på 1800-talet, slutade första världskriget med att brittiska politiker drog linjer över Mellanösterns karta och bl.a. skapade det som idag heter Jordanien och Irak.

Fromkin poängterar att det var fredsförhandlingarna efter första världskriget som egentligen skapade “en fred som skulle omöjliggöra fred”. Vem vet när vi åter igen njuter av Europas sista sommar? Tiden efter världskriget följdes av otaliga nya kriser och många upplevde allt starkare farhågor om samhällets kommande kollaps.

Samtidigt gav krigstraumat och rädslan för det nya storkriget upphov till en djup längtan efter njutning. Därför har historikern Martin Pugh kallat sin socialhistoria om mellankrigstidens Storbritannien för We Danced all Night. Det blev en tid för att njuta av livet med hjälp av helt nya former av populärkultur, jazz, nattklubbar, revyer och dans. Sommaren hade återvänt till Europa.

Det gyllene tjugotalet blev legendariskt, men idag vet vi att de snart skulle uppleva Europas sista sommar – igen. Blandningen mellan dystopiska framtidsutsikter och önskan att njuta av sommaren skapade djupgående samhälleliga och personliga spänningar och trauman som långt efteråt skulle kräva bearbetning.

Samtidigt har det under hela 1900-talet funnits ihärdiga grupper och individer som jobbat för fred, varnat för storkrigets förstörande krafter och ingjutit hopp i mänskligheten. Stefan Zweig engagerade sig även i kampen för fred och kämpade mot nazismen under 1930-talet, men han tappade till slut hoppet för framtiden. Mitt under andra världskriget begick Zweig självmord. Bara några år senare skulle sommaren trots allt återvända, även till Europa.

I det långa perspektivet kan vi fråga oss om vår tid enbart är en gyllene epok mellan nya storkrig, en gyllene tid av (relativ) trygghet, eller kanske den sista sköna sommaren? Dansa hela natten, men sluta aldrig jobba för freden. Det är vi skyldiga 1914 års generation.

Härkan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.