Europa i mitt hjärta – människan som alltings mått
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har kunnat följa med skutan Europa på dess turbulenta resa från 1800-talets hybris till 1900-talets totala kollaps. Men inte heller idag är färden säker utan snubblande och famlande i riskfyllda farvatten. (Om detta blev vi bryskt påminda i den uppblossade krisen i Ukraina.) Trots allvarliga försök att hitta tillförlitliga och trygga färdkoordinater, letar Europa fortfarande efter sin identitet, uppgift och färdplan. Steiners förslag till social tregrening 1917 och de Rougemonts federalistiska initiativ 1947 föll som bekant inte i god jord och ignorerades. Likväl övertygar som föregångare och förebild det lilla alplandet Schweiz med sin 170-åriga framgångsrika erfarenhet som samhälleligt försökslaboratorium. Och specifikt med federalism som bärande idé.
Federalismens fundamentala idé är decentralisering. Makt, inflytande, beslutsfattande förs ner så nära gräsrötterna som möjligt. Ett organiskt tänkesätt banar väg för synen på den här samhällsmodellen. Satsen från antikens Grekland ”Människan är alltings mått” får ny aktualitet och kan på ett befriande sätt ge sunda, hållbara perspektiv, alltså säkra koordinater för framtiden.
Tänker vi på mänskan grovt förenklat kan vi skilja på magområdet, bröstet och hjärtat samt hjärnan som huvudorgan. Magen kan jämföras med samhällsekonomin och finansvärlden, hjärtat med rättvisa och rättsväsende medan hjärnan står för vetenskap, konst kultur med mera. Och vi kan i ekonomins så gott som totala hegemoni se en magens orättmätiga dominans, där hjärtat och i synnerhet hjärnan tilldelas små biroller, när vi tänker på hur samhället är idag. Då, först då magens ensidiga herravälde över kroppen kan utjämnas, det vill säga ekonomins hegemoni i samhällskroppen betydligt minskar, till förmån för rättssystemets och kulturens olika yttringar, kan samhället utvecklas i balanserad gynnsam riktning. Då kan vi också hitta trygga koordinater för vår världsdel Europa.
Den federalistiska attityden, uppfattad med Schweiz som förebild, är inte förlegad, tvärtom, den kan ses som ett seriöst och konstruktivt initiativ, en färdplan värd allt stöd och uppmärksamhet, på vår jakt efter hållbara lösningar för både lokala, regionala, nationella men också europeiska förhållanden. Kan vi gripa den möjligheten?
Rolf Nylund