Ett välförtjänt Fredrika-pris

”Hur var det riktigt, hade inte den där Fredrika en man”?

För mer än 30 år sedan analyserade Merete Mazzarella finlandssvensk kvinnlig prosa i ”Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen”. I den boken skriver Mazzarella att det är fara värt att det kommer en tid då ”någon representant för den yngre generationen” inte känner till Fredrikas man; ”på Runebergsdagen har man på den senaste tiden så ofta hållit föredrag om henne, och inte om Johan Ludvig”, skriver Mazzarella 1985.

Mazzarella ser inte något fel i att kvinnorna lyfts fram, tvärtom. Men smått road kan man erinra sig hennes ord, nu när vi skriver 2018.

Det har gått över 30 år och Fredrika Runebergs (1807–1879) ställning är ytterligare stärkt i historieskrivningen, men fortfarande är det som om vissa av Mazzarellas teser kunde vara skrivna i dag. Så här skriver hon 1985: ”Än i dag förs kvinnokampen i stor utsträckning av kvinnor som själva har näsan ovanför vattnet och inte av dem som håller på att drunkna”.

Är det inte just så, ännu 2018 när Fredrika Runeberg-priset tillfaller den mycket värdiga mottagaren Astra och #dammenbrister.

Det krävs dessa förkämpar, dessa taleskvinnor som liksom Fredrika Runeberg har den bildning och den samhälleliga ställning som krävs för att få andra att lyssna.

Samtidigt kan man hävda att gänget bakom #dammenbrister har gått steget vidare, de har gett gräsrötterna – dem vars berättelser höll på att drunkna – en talan.

Över 900 röster har nämligen en stor tyngd, över 900 berättelser kan inte negligeras, över 900 vittnesmål måste få konsekvenser.

Astra-gänget var lyhört när "me too"-rörelsen tog fart från USA i oktober i fjol. Någon borde skapa ett finlandssvenskt forum för trakasserade kvinnor, kampanjen ”me too” borde landa också i Svenskfinland, hette det i någon debattråd. Förslaget att tidskriften Astra skulle ta en roll kastades fram. Och Astras styrelse tog lyra.

En sluten Facebookgrupp bildades och en vecka senare hade över 20 000 kvinnor gått med i den. När gruppen #dammenbrister skapades hade administratörerna ändå inte någon aning om vilken omfattning deras initiativ skulle få.

”Vi kunde aldrig ana”, sa Ylva Perera intervjuad i ÅU 28.11.17. ”Förstås visste vi att sexuella trakasserier och övergrepp förekommer, men samtidigt hade vi ingen aning om omfattningen. Det kom som en chock”.

Tystnadskulturen var bruten, det tabubelagda blev öppet, historierna strömmade in. I kölvattnet följde medier som rapporterade om sexuella trakasserier inom teatervärlden, skolor, sjöfarten, mediebranschen med mera.

Intervjuad i Tv-Nytt på söndagen (2.9.18) säger Ylva Perera: ”Svenskfinland är ett litet sammanhang där folk känner varandra och man har en tendens att bära tystnaden med sig, och skydda varandra”.

Så är det, och desto viktigare är därför det stöd som internt uppstod i gruppen bland vittnesmålsskribenter. Perera hänvisar till hur kvinnorna peppade och tröstade varandra, skapade ett gemenskapsbygge.

Den här konsekvensen av #dammenbrister ska inte underskattas. Hur nära relationer någon än har, vilka kvinnonätverk den än ingår i, kan det sexuella trakasseriet vara så tabubelagt att just det här systerskapet har krävts för att ge kvinnor råg i ryggen att säga i från och kräva förändring. Det gäller på arbetsplatser, det gäller i förhållanden, det gäller i offentliga sammanhang.

Att svartmåla män är inte poängen med #dammenbrister, säger Perera.

Det är skäl att poängtera det, för i ”me too:s” spår har det skett övertramp, vilket Granskningsnämnden för radio och tv i Sverige i går konstaterade. Den fäller SR, SVT och TV4 för #metoo-rapporteringen om TV4-programledaren Martin Timell.

Klappjakt tjänar inget till. Viktigare är att motargumentera även den som avfärdar ”me too” med att ”får man inte säga något alls mer” eller ”vad är det för fel på att ge en kram”. De reaktionerna visar att man missat poängen. Poängen med att respektera andra mänskors integritet och poängen med att offren inte ska skuldbeläggas.

Varken nu eller förr har man fått säga vad som helst till en annan människa, och förstås får man dela ut kramar – förutsätt att den andra är med på att få en kram.

Det kunde kallas människokännedom och lyhördhet. Svårt är det alltså inte, men försöker man slingra sig kring sitt eget beteende eller språkbruk kan argumentet bli just det där ”får man inta säga någonting mera”.

Nu finns tecken på att en samhällsförändring på riktigt är på gång. Kommuner och organisationer har gjort handlingsplaner för hur sexuella trakasserier ska bekämpas, vittnesmålen fyller spalter och webbsajter, de har lästs upp på teaterscener, och med en sådan internationell genomslagskraft som ”me too” fick måste man utgår ifrån att medvetenheten på individnivå har ökat.

Samhällsandan är äntligen den att skuldbördan är förskjuten så att den ligger på den som trakasserar och inte på den som utsätts för trakasserier. Trakasserandet och tafsandet har blivit svårare. Men sker fortfarande.

Samhällsförändringar kräver tid, lång tid. De har också de aktiva i me too och i #dammenbrister påpekat.

Det visste Fredrika Runeberg också. Och hon hade säkert applåderat priset till Astra, oberoende av hur väl den ”yngre generationen kände till hennes man”.