Ett slags ordkonstskola
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varje gång jag ser eller hör ett reportage om ordkonstskolor för barn får jag en omedelbar lust att anmäla mig, oberoende om artikeln eller inslaget handlar om Harry Potter-kvällar (se ÅU 26.1.2022) eller estradpoesi. Nu tror jag inte 51-åringar ingår i den primära målgruppen för ordkonstskolorna, men det kreativa upplägget är tilltalande. Jag är glad att dagens barn har den möjligheten.
Ordkonsten är en del av grundundervisningen i konst som är ett kommunalt ansvar. På svenska i södra Finland upprätthåller Sydkustens landskapsförbund många av ordkonstskolorna. Ordkonstskolorna är ett bra exempel på hur kommunens ansvar för konst och kultur utvecklats. Ambitionen att stärka barns och ungas kulturövning är en del av utvecklingen, ambitionen att uppmuntra många olika konstnärliga uttryck en annan.
På 1980-talet fanns musikskolor för den som var bra på det, men ordkonsten som lekfullt och kollektivt fenomen fanns inte i det allmänna medvetandet. Den som var intresserad av ord och bokstäver fick vara sin egen ordkonstskola.
I mitt fall innebar det att jag varje vecka släpade hem kilovis med böcker från biblioteket och att jag skrev långa brev till brevvänner jag hittade i tidningen Eos. Alla av dem klarade inte riktigt att hänga med i mitt skrivtempo och i längden tyckte jag det blev lite trist att mina långa och kreativa brev besvarades med ett ”Hur mår du? Jag mår bra?”. Några brevväxlingar blev i alla fall långvariga.
Men framför allt tränade jag min formuleringskonst som chefredaktör för en mycket exklusiv tidskrift. Upprinnelsen till den publicistiska gärningen var slumpmässig. På sexan i lågstadiet fick vi erbjudande att mot löfte om en liten provision gå runt i byn och sälja Folkhälsans kalendrar. Någon gårdfarihandlartalang var jag varken då eller nu och det blev en ganska plågsam runda. Affärerna gick inte så bra. Med tanke på att jag senare kommit att lägga rätt mycket av min tid på Folkhälsan tror jag min ringa framgång som kalenderförsäljare är kompenserad.
Hur som helst: En av de fromma damerna i slutet av rundan avböjde med hänvisning till att hon redan har Orrstaven. ”Den är så bra, för den innehåller ett bibelord för varje dag”, motiverade hon. ”Årsstaven”, rättade mamma, ”kalendern heter Årsstaven”. Jag tyckte att Orrstaven var ett för bra namn för att inte användas som namn på en publikation, tog fram skrivmaskinen och åstadkom det första numret av tidskriften som kom ut i över tio års tid, ibland en gång i veckan, på slutet bara till jul.
I början handlade Orrstaven om orrar med mänskliga drag, vilket förmodligen hängde ihop att en del av mina kompisar vid den tiden brukade stiga upp tidigt på vårmorgnarna för att titta på orr- och tjäderspel. Sedan övergick texterna mer och mer till att beskriva händelser i närmiljön i stilarter som växlade mellan skandalblaska och kommittébetänkande. Det som skapade ett sug att fortsätta att skriva en tidskrift som lästes av ungefär fyra personer var att jag aldrig riktigt visste var det skulle sluta när jag satte mig vid skrivmaskinen eller senare datorn.
Ord behövs till så mycket. Det är många som drömmer om att slå igenom som skönlitterära författare, men av erfarenhet kan jag säga att ett flexibelt och kreativt språk är bra att ha också för att kunna förklara idén med Vanda-Kervo välfärdsområde. Ibland när jag lyckas uttrycka något komplicerat på ett begripligt sätt sänder jag en tacksam tanke till Orrstavens chefredaktör Siv A. Sandberg.