Erfaren taxiföretagare i Ekenäs sågar taxireformen: "Servicen som fanns förr existerar inte längre"
– Allt det här behöver man nu, säger taxiföretagaren Krister "Krille" Westerlund i Ekenäs och radar upp ett gäng digitala mackapärer på instrumentbrädan.
– När jag började för 43 år sedan räckte det med ett kvittoblock och en penna. Förutom taxametern då, säger han och skrattar.
Westerlund började köra taxi 1979 åt sin far och har haft egen taxi sedan 1980.
– Det är ingen ordning på någonting längre. En fungerande taxiverksamhet har blivit vilda västern. I synnerhet för kunderna. Det har gått så långt att man inte far någonstans på kvällarna för att man är rädd att man inte får taxi hem.
Före taxireformen 2018 fanns ett det på de flesta orter ett fungerande system med lokala förmedlingscentraler och taxistationer med bemanning dygnet runt. Sedan dess har taxiföretagarna anslutit sig till stora företag som Menevä, Lähitaksi och Taksi Helsinki. Ett utstuderat zonsystem som reglerade när man fick ha taxametern påslagen och när inte raserades och skyldigheten att ha jour likaså.
– Det tog 100 år att bygga upp en taxibransch som var i topp 5 i Europa. Det tog en natt att förstöra allt.
– Taxiservicen som fanns förr existerar inte längre. Eftersom taxiföretagarna inte har några skyldigheter längre så lider kunderna mest. Det börjar inte fungera förrän det finns en taxistation som är bemannad dygnet runt sju dagar i veckan som förr. Men så blir det knappast igen, säger Westerlund.
Han ser varken nytta eller nöje med att köra sena kväller och nätter.
– Om man har suttit i fyra–fem timmar några kvällar i rad och väntat på köror så kanske man inte orkar en kväll till.
Den bästa tiden för företagarna är mellan klockan 11 och 16.
– Men då kan det vara svårt för kunden att få en bil igen.
När flera företagare dessutom kör FPA-subventionerade resor kan det råda brist på bilar för "vanliga" kunder under dessa tider.
– Det största problemet är att det inte finns bilar och att få tre bolag att samarbete kring en vettig lösning är också svårt. Man har ingen aning om hur många bilar som är i trafik. Förr när taxiverksamheten sköttes lokalt kunde man kalla in några extra bilar när det behövdes.
Svårigheten att få tag i en taxi har lett till att man ringer förbi centralerna som taxiföretagarna betalar för att upprätthålla.
– Man tar kontakt med chauffören direkt i stället. Jag förstår det. En äldre person som har en läkartid att passa vill vara säker på att det kommer en bil. En förhandsbeställning via centralen är inte värd någonting om det inte finns några bilar att få.
Diskussionsämnena har blivit färre
Om man ska prata eller inte med taxichauffören råder det delade meningar om. Men samtalsämnena har blivit färre.
– Förr pratade man om allt möjligt i bilen. Nu handlar 60–70 procent av diskussionerna om hur man ska få tag i en taxi och varför man inte får service på svenska. Då kunde vi reda ut problem på stationen. Jag kan inte det nya systemet. Jag vet inte vad jag ska säga till kunderna. Man borde be dem ringa till beslutsfattarna. De borde ju kunna förklara varför reformen genomfördes och hur det gick som det gick.