Ensidig fokusering på Israels handlingar ignorerar historia, kontext och omgivande gruppers roll
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mikko och Olli Lagerspetz (ÅU 11.03.2025) verkar göra antaganden om mina politiska åsikter, inklusive huruvida jag håller med om den israeliska regeringens beslut.
Ingenstans har jag förnekat att krigsbrott har begåtts av Israel under kriget, och sannolikt även i andra militära konflikter.
Men två saker kan vara sanna samtidigt: Israel kan och bör kritiseras för sina handlingar där det är befogat, men den bredare historiska och samtida kontexten – inklusive regionens historia och de sätt på vilka kritik av Israel kan ta och ofta tar antisemitiska former – får inte ignoreras.
Lagerspetzarna tycks förbise viktiga historiska fakta: Judar har kontinuerligt bott i regionen i århundraden, långt innan andra grupper senare migrerade dit.
FN:s delningsplan för Palestina (1947) föreslogs delvis som ett svar på Förintelsen och det akuta behovet av ett judiskt hemland.
Medan judiska ledare accepterade planen, avvisade lokala icke-judiska ledare den, vilket ledde till en konflikt som i slutändan fördrev många människor.
Att erkänna att otaliga individer tvingades fly är viktigt men verkligheten är mycket mer komplex än en förenklad berättelse om ensidig aggression.
I diskussioner om Israels handlingar erkänns sällan den långa historien av antisemitiskt våld i regionen.
Innan staten Israel grundades utsattes judar i Brittiska Palestinamandatet för pogromer och massakrer, såsom Hebronmassakern (1929), upploppen i Jerusalem samma år och massakern i Tiberias (1938).
Dessa händelser var delvis ett resultat av antisemitisk uppvigling, inklusive spridningen av "Sions vises protokoll" – en fabricerad antisemitisk skrift som översattes och spreds i stora delar av arabvärlden, vilket förstärkte fientligheten mot judar.
Dessa historiska realiteter förbises ofta i dagens debatt.
Vidare ges det liten eller ingen uppmärksamhet åt de andra aktörernas handlingar i konflikten, såsom Hamas, Palestinska Islamiska Jihad (PIJ) och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), både i Gaza och på Västbanken.
Dessa grupper har genomfört terrorattacker, tagit gisslan och avsiktligt riktat in sig på civila både före och under detta krig.
Strikta gränskontroller och militär närvaro har inte alltid funnits; de infördes som svar på återkommande säkerhetshot, inklusive terrorattacker.
Att enbart fokusera på Israels handlingar samtidigt som omgivande gruppers handlingar både i historisk och nutid tonas ner eller utelämnas skapar en ensidig och missvisande berättelse som i praktiken demoniserar Israel.
När det gäller att anklaga Israel för folkmord måste man inse att frågan om huruvida de stora civila dödstalen är ett resultat av avsiktliga attacker eller inte i slutändan kommer att avgöras av relevanta juridiska experter när pågående utredningar har slutförts.
Det var juristen Raphael Lemkin som 1944 definierade den nya termen folkmord på basis av Förintelsen som en ”koordinerad plan av olika handlingar i avsikt att förstöra väsentliga levnadsmöjligheter för nationella grupper med målet att utrota dessa grupper”.
I samma anda definierade FN-konventionen (1948) folkmord som överlagt fysiskt eller psykiskt våld och massmord på nationellt, etniskt, rasmässigt eller religiöst definierade grupper.
Att göra juridiska bedömningar i den offentliga debatten om Israels mål eller avsikter – i synnerhet när det görs av dem som saknar juridisk expertis – innan utredningen är färdig riskerar att förenkla komplexiteten i krigföringens beslut och internationell rätt.
Än så länge har inte ens Internationella brottmålsdomstolen kunnat bedöma att Israel säkert skulle begå folkmord.
Det är också viktigt att notera att Tabarovskys inbjudan inte enbart var baserad på hennes forskning om antisemitism i Sovjetunionen (ca 1960–1988), utan också på preliminära resultat från pågående vetenskaplig forskning; många judar i Finland upplever att kritik av Israel ofta uttrycks på ett antisemitiskt sätt.
Denna oro är särskilt relevant med tanke på det kvarstående inflytandet från den antisionistiska antisemitismen under Sovjettiden, som fortfarande formar samtida narrativ om Israel och den judiska diasporan.
Det faktum att vetenskaplig forskning bekräftar dessa antisemitismmönster är särskilt betydelsefullt i skenet av att inte heller antisemitismen hör – så vitt jag vet – till Lagerspetzarnas expertområde.