Ensam utan syn vid en avlägsen sommarstuga i Nagu – "Har man viljan så går det"

Att tillbringa somrarna ensam vid en liten sommarstuga på en avlägsen udde i Nagu låter som mångas dröm. Men hur skulle du klara av det helt utan syn?

Carita Andersson bor stora delar av somrarna i släktens sommarstuga helt ensam. Hon sågar ved, värmer vatten i en vedeldad kamin, plockar blåbär, stickar och simmar – i praktiken helt utan syn.

– Har man viljan så går det, säger hon.

Sedan födseln har hon haft en ögonsjukdom som gett henne ett gravt tunnelseende. I barndomen såg hon klart med det lilla synfält hon hade, men synen har gradvis blivit sämre med åren och nu har hon inget synfält kvar.

– Jag kan se solen när den lyser på ansiktet och den vita ljusa snön på vintrarna, säger Andersson.

Känseln i fingrarna och de övriga sinnena har till stor del ersatt synen.

– Det är svårt att förklara men känseln har blivit en del av synen. Det är som att jag ser det mina fingrar känner, säger hon medan vi äter den paj hon bakat inför intervjun.

Minnet av det hon sett som ung hjälper

Eftersom att hon hade klar syn tidigare har hon minnen av föremål som hjälper henne att förstå vad händerna känner.

Med känseln i fingrarna handarbetar hon mycket. Hon har vävt många mattor, dukar och dynor i stugan för hand och hon sitter ofta på stugans veranda och stickar.

Andersson har tillbringat största delen av sina somrar här sedan familjen byggde stugan i mitten av 60-talet. Hon tar sig fram smidigt i den lilla stugan främst med minnet men också genom att känna sig fram.

– Jag känner till platsen mycket bra, minns också hur det ser ut från när jag var yngre och kunde se klart, säger hon.

Den största utmaningen är att inte kunna köra bil och ta sig fram på egen hand.

– Allt annat praktiskt i vardagen klarar jag bra, men att vara beroende av att bli skjutsad eller hämtad är jobbigt. Jag är mycket tacksam för mina vänner som kan hjälpa mig, säger hon.

En dag började någonting brinna vid gasspisen i stugan.

– Jag visste inte vad som brann men lyckades släcka branden med vatten. Jag blev förstås mycket rädd att stugan skulle ha antänts, säger hon.

Nu är gasspisen utbytt mot en elektrisk spis som är säkrare att använda. Varmvattnet värmer hon fortfarande i en vedeldad kamin.

– Nu är jag försiktigare när jag tänder eld i kaminen och stänger luckan så snabbt som möjligt, säger hon.

Enkla hjälpmedel underlättar mycket

Vägen ner till stranden är en sluttande klippa som kan bli hal om den är våt. Andersson går ofta barfota för att kunna känna sig fram längs med klippan.

– Precis som med känseln i fingrarna kan jag hitta fram med hjälp av känseln i fötterna, säger Andersson medan hon steg för steg tar sig nerför klippan.

På sidan av stigen ner för klippan växer lite mossa som gör det lättare att navigera rätt.

Nere vid bryggan pekar hon på en knippe vass som ligger bredvid den.

– Vassen är ett enkelt hjälpmedel. Den prasslar när man stiger på den och då vet jag att jag är vid bryggan. Så enkla hjälpmedel kan göra stor skillnad, säger hon.

Förutom vassen och stavarna hon går med har hon andra tekniska hjälpmedel.

För att hon skall hitta tillbaka till stranden när hon simmar placerar hon ut en ledfyr på stranden. Ledfyren är en liten portabel högtalare som spelar upp en ljudsignal. Ljudet gör att hon vet åt vilket håll stranden är och kan simma tillbaka.

Ledfyren använder hon även när hon till exempel plockar blåbär i skogen.

– Jag brukar plocka mycket blåbär. Men i år är det väldigt lite blåbär, säger hon.

Blåbärsmängden kontrollerar hon genom att känna på blåbärsriset med fingrarna.