Ensam, eller nästan lycklig?

Det finns en fråga som återkommer månad efter månad och som väl måste räknas som den mest frekventa under mina nu fyra månader som residensstipendiat: känner du dig inte ensam?

Första gången jag fick frågan, i somras, blev jag på riktigt förvånad, stum och överraskad. Ensam? Jag? När?

Jag lever ju i en miljö med, för det mesta, halvdussinet andra stipendiater och medföljande. Jag behöver egen tid för att arbeta effektivt. Jag har väldigt aktiv kommunikation med dem där hemma (man, familj, släkt och vänner) och jag har ett aktivt liv inom och utanför residenset. När skulle jag hinna känna mig ensam?

Tänkte jag. Först. Så kom frågan igen och jag var bättre förberedd.

Sa som det var, att jag har fullt upp och tycker jag har en fin balans mellan den avskildhet som behövs för skrivandet och den sociala samvaron, vare sig den sker i residenset, utanför den eller i cyberrymden (och nu talar vi samtal, chatt och mejl).

Att jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och aldrig har långtråkigt lät jag bli att nämna.

Men visst, det finns dagar då jag saknar mina bollplank med litterära vänner därhemma som känner till mitt skrivande och kan ge goda råd, gärna en face.

Då andra stipendiater började berätta om sin egen ensamhet blev jag ändå fundersam.

Visst, vi är alla olika, vi har alla olika behov av social samvaro, en del har ”alltid” levt tillsammans med någon, andra söker aktivt sällskap eftersom ensamheten ger ångest, andra har ett omättligt behov av att umgås med andra eller vill/vågar inte göra saker på egen hand.

Och ingen kan säga att det finns något enda rätta, det finns ju även de som helst håller sig för sig själva, vill jobba ensamma och sedan fundera över andra saker, i fortsatt ensamhet.

Själv tycker jag att jag är ensam/social i lämpliga doser men visst har jag under tiden här märkt att jag emellanåt är mindre social än vad jag trott mig vara, kanske mest beroende på att jag skrivit väldigt aktivt.

Men då andra säger att de känner sig ensamma känner jag ändå ett stygn av dåligt samvete. Borde jag mera aktivt ta med personen på sådant jag tänkt göra själv, vare sig det gäller en långpromenad, cykeltur till grannbyn eller utflykt till Paris?

Vi känner ju varandra ytligt, det är svårt att veta om personen ber om mera umgänge eller om det bara är ett konstaterande.

Så ibland frågar jag rakt ut. För att bo här är ju väldigt långt från ens vardag hemma. Och alla har inte med sig sina respektive, i alla fall inte hela tiden.

Och alla har inte ens någon respektive, även om de skulle vilja ha det.

Mannen och jag är vana vid att bo på skilda håll, då vi träffades bodde den ena i Helsingfors, den andra i Åbo och vi kunde bara ses på veckosluten, ett förlängt sådant var lycka, julledigheter och semestrar ren lyx för samvaron.

Vi tänkte att detta med sex månader i skilda länder skulle vi klara utan problem.

Tji fick vi.

Inte så att vi skulle ha gått skilda vägar under hösten, nej då, men vi har fått oss en tankeställare och nu har vi bestämt att dylika experiment ska vi inte syssla med fler gånger, nästa gång åker vi tillsammans.

För en nästa gång blir det alldeles säkert. I någon form.

Första gången han klagade på att han kände sig ensam var då hösten började där hemma, han hade inte möjlighet att komma i september på grund av jobbet, även om vi hade bestämt att vi skulle ses en gång i månaden.

För mig går veckorna i ett huj, veckosluten likaså. Jag har hur mycket program som helst, så mycket jag orkar med (främst skrivande) och på residenset finns alltid någon att umgås med, i de allmänna utrymmena samlas de som vill prata bort en stund, äta gemensam lunch eller middag, ta en kopp te, kaffe eller drink.

För mannen, hemma i vardagen, går arbetsveckorna snabbt, långa dagar, ett par timmars busspendel per dag, matlagning och så en stunds tv-tittande före det är dags att lägga sig inför tidig väckning följande morgon.

Men veckosluten är en helt annan femma, även om han slutför sin doktorsavhandling vid sidan av jobbet, sköter trädgårdssysslor och hus dito, veckohandlar och fixar med än det ena och det andra.

Tiden blir ändå lång och vi försöker råda bot på det med långa samtal på fredag- och lördag kväll.

Jag får igen lite dåligt samvete.

Jag är den som har roligt, upplever allt detta nya och spännande, arbetar på som aldrig förr och får helt enorma mängder gjort. Jag har ett flow som jag aldrig upplevt tidigare och som jag inte tror kunde vara möjligt i vardagen hemma.

Livet här är så annorlunda upplagt, på mina egna premisser och även om jag inte vill känna mig självisk inser jag att jag nog är lite det.

Till all tur inte i hans ögon, han backar upp mig till 100 procent, problemet är väl snarare att han skulle vilja vara här betydligt mer än vad som är möjligt.

Ett positivt problem, kan tyckas och det är det väl också. För även han har fått helt nytt perspektiv på att leva utomlands, han trivs här, bättre för varje gång, och även han har vidgat sina vyer.

Under ett besök i den fina grannstaden Fontainebleau för några veckor sedan då vi satt på en uteservering i gassande höstsol, bredvid en vacker karusell (som verkar finnas i väldigt många franska städer) med många skrattande barn, lyfte han ansiktet mot solen, tog en djup klunk av sin gnistrande öl och utbrast: vet du, just nu är jag nästan lycklig!

Nästan lycklig, då man ställer det mot icke-självvald ensamhet, ja, det är nog inte så dåligt, det.