Enormt fult, eller bara lite otäckt

Hur tänker man, i detalj, när man beslutar att korrigera en författares verk för att göra ordval "mindre stötande"? Som i barnboksförfattaren Roald Dahls personbeskrivningar. Mest undrar jag över hur initiativet såg ut och hur förslaget lades fram, över ambitionsnivån.

På ett försåtligt sätt ligger revideringar i tiden. En revidering banar väg för en annan, censuren är plötsligt där.

Det är svårt att tro att människor skulle vara så mycket mer känsliga nu än tidigare, eller att man skulle vara så mån om att skydda barn. Om barn slipper läsa att en fiktiv person i en bok är tjock eller ful, så kan tusen andra platser som barnet tar del av ifrågasätta och förhåna mänskors utseende. Det är väl dem man borde angripa i stället.

Vuxenvärlden verkar inte riktigt minns hur det litterära fungerar. En bok är inte en person som ska lära oss hur man beter sig. Vuxna läsare slinter på det ganska ofta och blandar ihop en litterär beskrivning, som har en tydlig synvinkel, med ett allmänt imperativ.

Ibland önskar man att vuxna var lika kompetenta läsare som små barn oftast är. De tycks utan vidare veta att berättelsen är ett experiment där man prövar olika saker och funderar varför och vilka konsekvenserna är, utan att tänka att de skulle vara bokstavliga levnadsregler.

Barn kan helt säkert läsa "tjock" som människoepitet i en fiktiv historia utan att få en obetvinglig lust att använda ordet nedsättande om andra.

Det känns kusligt att man "korrigerar" ordet så att det får en mer allmän ton. En sensitiv läsare kan faktiskt tycka att "enorm" (som föreskrevs som ersättare hos Dahl) poängterar omfånget mycket mera, fast på ett lite lömskt distanserat och avpersonifierande sätt. "Enorm" kan man ju säga om byggnader och tårtor, om världsrymden.

Hur skulle det se ut som den underbara finska vuxenromanen "Liian paksu perhoseksi" skulle få heta "För enorm att kallas fjäril". Eller om "Den fula ankungen" fick heta "Den otäcka ankungen" och den finländska dramaklassikern "Fula Elsa" blev "Otäcka Elsa". Det går att se hur lätt betydelserna börjar slira, eller hur?

Ordval är aldrig oskyldiga, inte ens när man tror att de medför en förbättring, särskilt inte då.

Fast n-ordet i senare Pippi Långstrump-varianter och utgivningar ska inte finnas där. Det spelar ju i en lite annan liga, och den som tagit del av Astrid Lindgrens samlade verk (vilket barn har inte det?) vet att Lindgrenkontexten pekar på att det inte ska användas.

Nu står James Bond-böckerna av Ian Fleming i tur att revideras. Frågan är om inte utstädningen av en del rasistiska beskrivningar och lite av det uppenbart sexistiska bara understryker att Bondberättelserna finns kvar i just det klimatet.

Men James Bond får inte intas med rynkade ögonbryn, det påläggs en i de oräkneliga böcker om Bond-fenomenet, av vilka jag bläddrar i en. Redan i ansatsen i Sean Egans "James Bond. The Secret History" citeras Bond själv, som i "Tomorrow Never Dies" säger "Publiken måste få vad den vill ha!". Det är massmediernas första regel, förtydligar han ironiskt, menar nog sig själv också.

Bond är barn av kalla kriget, en polariserad tid. Det känner de flesta till. Och nyss läste jag att dagens ryska uppfattning av västlig demokrati inte alls fastnar på sånt som parlamentarism eller folkvilja, utan på utstuderad individualism och konsumtion, högutvecklad teknik, njutning. Den biten är den attraktiva. Låter rätt mycket som Bond, tycker jag.

En aspekt av revideringarna är förstås den uppmärksamhet de får. I dag är ett av marknadsföringstricken att man fäster ett kufiskt utspel vid sin produkt, sen gör allmänheten jobbet alldeles gratis. För eller mot, skit samma, bara det bullrar något enormt.