En två ton tung vandringspokal

I nästan trettio år levde jag utan egen bil. Det fungerade alldeles utmärkt, tyckte jag själv, men det hände att andra uttryckte sina dubier.

”What do you drive?”, undrade släkten i Minnesota.

”A bicycle”, sa jag och släktingarna tittade ännu mer konstigt på mig än när jag berättade att jag inte är gift.

Det kom några år när jag behövde infinna mig på kommunkanslier dit ingen kollektivtrafik nådde. Jag körde hyrbil.

Älskade inte bilkörningen, men blev van. Jag började tänka på mitt sjuttiofemåriga jag, som kanske inte orkar promenera lika långt. För hennes skull kanske jag borde vidmakthålla bilkörningen medan tid är.

Jag började surfa på bilannonser. Det frigjordes en parkeringsruta på husbolagets gård. Jag slog till, utifall att. En gammal men fungerande bil blev ledig i familjekretsen. ”Ta den”, sa min pappa. Så kom det sig att jag blev bilägare för ganska exakt två år sedan.

I början betade jag av sådant jag drömt om att göra om jag en dag skaffar bil. Mest handlade det om transporter, om inköp av skrymmande saker, om återvinning.

Jag stiftade bekantskap med den byråkrati som hänger ihop med att ha bil. Nyttigt för den som gillar att förstå hur samhället fungerar.

Jag lärde mig orientera i djungeln av firmor som erbjuder tjänster för bilar och deras ägare. Iakttog hur en kvinna som äger en bil första gången på trettio år blir behandlad som kund. Olika, är det korta svaret. De bästa erfarenheterna fick jag av biltvättsentreprenörer med invandrarbakgrund, de sämsta på märkesverkstäder.

Men när jag skaffat mojänger och mackapärer till hemmakontoret och transporterat hönsgödsel, täckbark och redskap till koloniträdgården infann sig en mättnadskänsla. Det fanns ingen anledning att använda bilen när jag kunde gå, cykla eller åka kollektivt.

Vanor som grundlagts under trettio års tid är inte så lätta att bryta. För det mesta kom jag inte ens på tanken att jag kunnat ta bilen när jag skulle handla mat, åka till simhallen eller ta mig till ett möte. Jag förmodar att det är ungefär så folk som alltid kört bil resonerar inför tanken på att börja åka tåg eller buss: man vet inte riktigt hur det fungerar.

Det blev uppenbart att också en bil som används sällan kräver uppmärksamhet. Parkeringsrutan låg under en stor lönn. Trädkramaren i mig tyckte att det kändes fint. Ha! Ha! Här följer en lista över saker som trillar ner ur en lönn och fyller varje skrymsle på en parkerad bil: klibbig nektar, gröna blomknoppar, frön (de där som ser ut som näsor), enorma mängder löv, torra kvistar, isbitar, snö och fågelskit.

Hösten 2021 var det mycket av allt. Det gick an att klämma in ett möte till, en intervju till, men vid tanken på att också få däckshotellet och bilbesiktningen att passa in i novemberschemat blev jag hispig. Jag höll rådslag med mig själv och konstaterade att mängden stress och bekymmer med att äga en bil överskrider mängden glädje och nytta.

I familjekretsen höll en precis på att ta körkort. ”Ta bilen”, erbjöd jag och den rullade vidare som en två ton tung vandringspokal. Dagen efter sade jag upp min parkeringsruta. Jag säger inte att jag aldrig kommer att äga en bil igen, men ett vet jag säkert: den ska åtminstone inte stå parkerad rakt under en lönn.