En spade är en spade – även när Elon Musk gör en nazihälsning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Flera medier har refererat till Elon Musks hälsning, som gick ut på att höja högra handen vågrätt uppåt, som något som ”liknar” en nazihälsning.
Mina tankar gick, när jag såg Musk höja handen, till boken ”Marseille 1940 – Den tyska litteraturens flykt”, av Uwe Wittstock som dokumenterar den mardrömsaktiga flykt intellektuella tvingades till efter Hitlers maktövertagande.
Boken gör detta genom att fokusera på en amerikansk medborgarorganisations insatser för att hjälpa dem ut ur Europa via Marseille.
Ofta är det omöjligt att övertyga politiker och tjänstemän om att kasta en livlina till de förföljda.
Det kollektiva självbedrägeri – blandat med realpolitiska kalkyler och opportunism – som existerade under rådande omständigheter är något man efteråt varit försiktig med att berätta om.
Alltför många som senare stoltserade med sin insats i att besegra nazister och fascister var först ovilliga att komma på kant med Hitler eftersom Tyskland av många ansågs vara krigets självskrivna segrare.
Själv trodde jag länge att extremhögern kommer att återuppstå i en skepnad som är radikalt annorlunda än den som existerade före och under andra världskriget.
Ingen med anspråk på reell makt, tänkte jag, vill ens i misstag associeras med Hitler eller Mussolini.
En förklaring är att vi redan glidit så långt in i mörkret att mycket av det vi bevittnar de facto inte längre uppfattas som att det ”gått för långt”.
Nu kan man försöka bevisa mig motsatsen, men när man inför hela världen, på ett politiskt podium, höjer högra handen snett uppåt, så finns det nog inte något tvivel om att man vill föra tankarna till en nazihälsning.
Nu råkar ju dessutom Musk äga en enorm medieplattform – han om någon borde alltså veta att gester har betydelse.
När det gäller Musk kan man fråga sig varför han ville göra hälsningen. Jag frågar mig just här dock: varför är det så svårt att kalla en spade en spade?
Varför fördöms inte Musks hälsning av alla som har den minsta kunskap om vilka konnotationer den väcker?
En förklaring är att vi redan glidit så långt in i mörkret att mycket av det vi bevittnar de facto inte längre uppfattas som att det ”gått för långt”.
Extremhögern har normaliserats till den grad att det uppfattas som en storm i en tekopp när politiker öppet använder dess historiska symbolspråk.
En annan förklaring är att det fortfarande finns många som ägnar sig åt önsketänkande: ”Extremhögern idag har inget att göra med extremhögern då för länge sedan, dessa personer är inte alls så extrema”.
Problemet är att vi inte vet hur långt extremhögern idag är beredd att gå: det vi vet är vad de säger, och vilka historiska anspelningar de gör och vad de gjort.
Ett annat sätt att bemöta extremhögern är trivialisering: ”Det är ju bara en enskild händelse, vi ska ha is i magen och inte överdriva”.
Men när har gränsen då överskridits?
Antagligen först efteråt, när konsekvenserna har genomlevts, kommer historiker att peka på detta ”när”.
När de uppnått en tillräckligt stark maktposition äter de kanske upp sin husbonde? Sådana historiska exempel har vi nog, bland annat just från Tyskland.
Det finns även de som tror att det går att ”normalisera” extremhögern genom att dela makten med den.
Detta är en synnerligen riskabel strategi eftersom det inte finns några garantier för att de auktoritära krafterna spelar enligt samma regler som de demokratiska.
När de uppnått en tillräckligt stark maktposition äter de kanske upp sin husbonde?
Sådana historiska exempel har vi nog, bland annat just från Tyskland.
Jag tror också att det finns en uppriktig rädsla hos många att konfrontera extremhögern.
Och det är just den rädslan jag själv upplever som farligast.
För ju fler som är rädda, desto mer isolerade blir de som säger ifrån, medan priset för dem som gör det ökar.