En själv eller någon annan

En fin sak med Finland är att allt fungerar. Nästan alla regler och lagar följs till punkt och pricka. Men en negativ bieffekt är att folk litar för mycket på institutioner.

Man förväntar sig att höga damer och herrar skall driva alla viktiga initiativ. Man vill se andras pengar, andras ansvar och andras initiativ i samhällets tjänst.

Går man vidare på den linjen blir man lätt en oföretagsam kverulant. Man överger sitt eget initiativ och hoppas att någon annan skall ta ansvar. Man har mycket att säga men inget att bidra. Det är lättare att klaga än att åstadkomma. Inte bra.

Som tur är har vi en annan situation i skärgården. Visst klagas det och ställs krav på "beslutsfattarna i Helsingfors". Men för det mesta tycker skärgårdsborna att själv är bästa dräng.

Vill man ha något gjort så det är mest praktiskt att delegera det till personen som blickar tillbaka i badrumsspegeln. För att få något gjort måste man själv ta till spaden, eller åran.

Det är kanske det som gör skärgården så magisk. Man kan inte riktigt gömma sig i lättja och ansvarslöshet. Och inte heller i pompösa fasoner.

Man kan inte slinka undan. Alla behövs. Envar som vill ha något gjort får lov att göra något själv.

Man behöver inte göra mycket, och man behöver inte göra något varje dag. Man måste inte vara speciell eller extra. Man kan vara helt vanlig. Men man måste bidra en aning, många gånger.

Ofta talas det om bron som staten aldrig bygger, cykelvägen som är halvfärdig eller samhällsfunktionen som kommunen slarvar med. Man tycks vilja skylla sitt elände på en större makt som inte bryr sig.

Och visst är det viktigt med offentliga subventioner för samhällsfrämjande projekt. Vi har skapat Republiken Finland för att tillsammans göra det bättre i alla hörn av landet. Det är bra att vi har våra egna utsända i riksdagen.

Men den verkliga kraften i samhället finns inte på något högkvarter eller bakom ståtliga granitpelare. Den finns i varje hydda och stuga.

När alla vanliga människor gör något litet tillsammans är effekten större än om någon särskild person eller institution gjorde något stort.

Om alla målar stugknuten blir landskapet i ett slag vackrare. Om alla röstar väljs rätt personer in. Om folk väljer att köpa lokalt producerade varor kanaliseras miljoner euro till ens närmiljö.

Om man skapar en ny affärsverksamhet, eller hjälper den som gör det, bidrar man till välfärd som gynnar regionen.

Vi skall nog vara tacksamma för det stora också. Härligt att företag är redo att finansiera Håll Skärgården Ren. Tänk att det finns en familj som vill investera långsiktigt i Gullkrona, Qvidja och Östersjöns väl.

Tack till försvarsmakten för konstruktionerna på Utö och Örö som kommer båtgäster till glädje. Djup respekt för familjeföretagarna på Utö, Jurmo, Vänö, Bodö, Nötö, Aspö, Berghamn, Stenskär, Brännskär, Helsingholmen och många andra holmar.

Det finns en minoritet av människor som av någon anledning lyckas producera mycket mer än alla andra. Vi skall vara tacksamma. Utan dem skulle skärgården vara arm och rå.

Men ändå återkommer jag till jaget. Det är vi själva som får ändringar till stånd. Vanliga människor som gör ovanliga saker.

Det behövs inget regeringsbeslut för att vi skall kunna sätta igång. Inget EU-stöd. Vi är mästare över vår egen attityd. Makten att bidra har vi alla. Bidraget behöver inte vara stort. Bättre om det är litet, men återkommande. Små snäpp framåt.

Det kan vara en FBK-byggnad, en ny brygga, en nyodlad åker, en naturstig. Ett fiskeri, rökeri, bryggeri, destilleri, stick- och virkeri, eller vassröjeri. En ateljé eller studio. Ett allmogeprojekt eller kulturinitiativ. En naturgärning. Ett evenemang. En digital satsning. Det kan vara en bok. Det kan till och med vara en uppsättning vykort med oklädda kvinnor. Det kan vara vad som helst.

När vi tar initiativ börjar det hända. Fort nog har vi tillsammans skapat något som alla trodde var omöjligt.