En sista utblick från Taffelberget

Under min sista dag i Kapstaden tog jag mig slutligen upp till toppen av det legendariska Taffelberget, det dramatiska bergkomplexet som har gett staden dess världsberömda silhuett.

Härifrån kan man beundra de vidsträckta vyerna över södra Atlanten och den unika naturen, men man kan även tydligt se Kapstadens två sidor.

Åt ena hållet ser du den kosmopolitiska stadskärnan, lyxvillorna med havsutsikt och Camps Bay som frekventeras av Hollywoodstjärnor och internationella turister.

På andra sidan syns Cape Flats och förorterna som är bygga under apartheid-eran för att bosätta alla icke-européer som tilläts arbeta i centrum, men som förbjöds att bo och leva där. Följderna av apartheidpolitiken och segregationen syns än i dag.

I de fattiga kvarteren är kriminaliteten enorm, och många har börjat kalla Cape Town för Gang Town.

Från Taffelbergets utkik blir det tydligt att lyxvillorna och misären i kåkstäderna ligger påfallande nära varandra; ett fåtal njuter och de stora massorna kämpar för att klara dagen.

Under mina dagliga resor till olika lokala arkiv och bibliotek var Uber det enda sättet att ta sig fram tryggt. Uber-chaufförerna visade sig vara stadens främsta guider. Åkturerna blev något jag började se fram emot då jag fick möjlighet att sitta och tala med chaufförerna.

Det intressanta var att de representerade stora delar av Afrika. Några kom från Sydafrika, men de flesta hade kommit till Kapstaden från grannländerna Mozambique, Zimbabwe, Botswana och Namibia.

Vissa hade tagit sig hela vägen från Malawi, Kongo, Burundi, Rwanda, Uganda, eller Somalia för att hitta arbetsmöjligheter.

Helt som under apartheid, hittar du dem på jobb i stadens centrum, men ingen av dem har möjlighet att bo där. Trots att gamla system sakta luckras upp, upprätthålls segregationen av strukturella hinder och osynliga väggar.

Det är inget drömyrke att vara Uber-chaufför i Sydafrika. Lönsamheten är svag och riskerna stora, men som mannen från Rwanda konstaterade: du måste orka och kämpa, för det finns inget alternativ.

Det finns ingen som fångar upp dig om du faller. Att misslyckas är inget alternativ. När vi körde till University of Western Cape utanför staden visade chaufförerna turvist på olika sidor om motorvägen, på kåkstäderna och förorterna som de vägrar köra till på grund av hotet från kriminella gäng.

En av chaufförerna var tidigare polis, som sadlat om till Uber. Han hade själv vuxit upp i en av dessa förorter, men vägrade att återvända till sina gamla kvarter på grund av hotbilden.

Samtidigt var han ett lysande exempel på att det var möjligt att klättra på samhällsstegen och hitta vägen från kåkstad till framgång.

Utblicken från Taffelberget gör en pinsamt medveten om ens privilegierade position. Jag har under åtta veckors tid fått besöka arkiv och bibliotek runt om i landet. Jag fick besöka de historiska platserna som jag forskar om; gå runt i staden som jag skriver om; få insikter om lokala förhållanden som inte kan avläsas från en karta eller hittas i en bok.

Det var därför jag reste hit, för att läsa staden och för att hitta unikt arkivmaterial om människor som under mitten av 1900-talet protesterade mot orättvisor.

I en värld definierad av omedelbar tillgång till information via nätet är det för många svårt att förstå och uppskatta arkivets materiella verklighet.

Papper, så skört att det faller i bitar när du bläddrar, öppnar upp kanaler till det förflutna. Det kan enbart läsas på ort och ställe och är ofta nåbart först efter ett flertal byråkratiska hinder.

Det globala hittas i det lokala, även i dag, och man vet aldrig när man hittar en koppling hem. En dag då jag hoppade i Uber-bilen berättade chauffören att han kände många från Finland.

Ja, han hade under flera år fungerat som tolk för antropologer från Tammerfors som forskat om kvinnornas sociala förhållanden på landsbygden i Malawi.

Min chaufför var forskningsassistent! Plötsligt hade ett tillfälligt rum skapats mellan Sydafrika, Malawi och Finland i en vit Uber-bil susande längs Kapstadens gator.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.