”En sak som får mig att må illa är den egna oförmågan att göra något för Ukraina”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tre år har gått. Jag har en kollega i Rivne i Ukraina.
Han var på forskarutbyte några år i Åbo och vi lärde känna varandra då, förstås ganska ytligt så som man gör i ett kollegium med 30–40 personer.
Men han har skrivit brev till mig och mina kollegor under de här tre åren. I de här breven berättar han om vardagslivet men också om större och mindre händelser i familjen och karriären.
Han berättar om rutiner när flyglarmet går.
Han berättar om sin glädje att bli pappa till en liten flicka.
Han berättar om hur de klarar sig när det blir kallt i lägenheten på vintern. Han berättar om glädjen att få utmärkelser och större ansvar på universitetet.
Han beskriver hur det låter när en drönare passerar på himlen ovanför. Rivne ligger i västra Ukraina, nordost om Lviv, alltså långt borta från fronten i östra Ukraina.
Den andra saken som får mig att må illa är den egna oförmågan att göra något.
Jag har inte förmått mig att svara på de här breven. Vad ska jag skriva? Jo, men här i Finland är allt bra.
Jag gjorde visst något försök i början. Jag skrev och undrade om han hade möjlighet att komma till Finland med sin familj.
Då svarade han att män inte får lämna Ukraina, det är olagligt.
Han ville inte resa heller, det framgick att han vill stanna i landet och att han eventuellt också måste bli inkallad i krigstjänst.
Det här kriget är ofta i mina tankar och två saker får mig att må illa.
Den ena är att jag är så förtvivlad på det orättvisa i situationen.
Orättvisan finns i alla element av konflikten: en större stat ger sig på en mindre, aggressionen är helt oprovocerad, den tvingar ett land i krig, män måste bli soldater, jag börjar hata ryssar även om jag vet att enskilda individer inte kan ställas till svars – men vem ska man anklaga i den här situationen?
Den andra saken som får mig att må illa är den egna oförmågan att göra något.
Jag har gått i några demonstrationer.
Jag har försökt skriva brev till min kollega.
Jag har någon gång donerat pengar till insamlingar för Ukraina.
Men det känns inte som att det alls väger upp mot allt som skulle behöva göras.
Som att punktera Rysslands förmåga att fortsätta föra krig mot Ukraina. För det är ju det som krävs för att det här ska sluta.
När jag lyssnar till våra egna politiker upplever jag att den förståelsen och viljan finns.
Putin vill ha tillbaka Warsawapakten.
Det verkar som om alla vettiga ledare inser att man inte förhandlar med Ryssland i den här situationen.
Det finns inget att förhandla om när Rysslands krav ser ut som de gör.
Det är ju bara att titta på kartan och se vilka länder som inte var Natomedlemmar före 1998. Putin vill ha tillbaka Warsawapakten.
Det som måste hända är det motsatta.
Att den ryska federationen faller sönder och att 600 år av rysk imperialism förpassas till historieböckerna.
Vad krävs för att det ska hända? Antagligen är svaret tid och fortsatta sanktioner. Och att fler länder ansluter sig till blockaden mot Ryssland.
Men det måste bli glasklart för alla i världen vem som är angripare och offer i den här konflikten.
Här finns ett viktigt krig att vinna och det är informationskriget.
Den fattigare delen av världen, som ibland går under namnet globala södern, har inte tagit ställning i den här konflikten.
Det är inte deras krig och de påverkas inte så mycket av det.
Några kan t.o.m. tycka att Ryssland har all rätt att slippa ha Nato som närmaste granne.
Men det måste bli glasklart för alla i världen vem som är angripare och offer i den här konflikten.
Jag är tacksam och stolt över den beslutsamhet som Finland och EU har visat under de här åren.
Det är också bra att vi höjer beredskapen mot hybridhot och stärker försvaret och viktigt att vi fortsätter att stödja Ukrainas kamp mot angriparen.