En mugg varm glögg dan före dan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När barnen var små packade vi ner dem i tjocka sovsäckar i vagnen eller på pulkan, och på ulligt fårskinn om det var så kallt att det behövdes, och drog i väg med dem till en skog eller en strand.
Ut i naturen, ut i mörkret.
Det var dan före dan, eller snarare kvällen före julafton, och utandningsluften stod som plymer i den råkalla luften.
Vi hade glögg och varm saft med oss i termos, russin och mandlar i askar med lock och pepparkakor och lussebullar, saffransgula och med russin.
Där stod vi sedan, för så långt kom vi sällan att vi skulle ha haft några varma sittunderlag med för de vuxna.
I minnet var det stjärnklart, men framför allt var det så stilla, så stilla.
Det var vi och tystnaden, vi och julfriden.
Det var mörkt och stilla.
Lugnt.
Sällan såg man någon annan, även om någon enstaka intensivjoggare kunde springa förbi med rytmiska steg.
Folk hade annat att göra kvällen före julafton.
Tankarna gick till köpcentren och alla människoskockar som ännu bara skulle hinna än det ena, än det andra, dan före dan.
Där stod vi och drack glögg och åt pepparkakor.
Tankarna gick till hysteriska juldekorationer och blinkande julljus, medan skogens träd stod mörka runt omkring.
Det var lätt att andas ut.
Lätt att andas.
Tanken var att man efteråt bara skulle få göra roliga saker.
Klä julgran var en rolig sak, dammsuga var inte roligt, men de barr som föll fick man naturligtvis dammsuga upp.
En senare variant var att värma glöggen på trangia.
Sådan glögg smakar extra gott.
Det gör förresten all mat som värms på trangia, även om den sällan egentligen är så lyckad.
Men gott smakar den, för den äts utomhus och oftast i det bästa av sällskap.
Jag är dålig på nyårslöften.
Men kanske jag ska försöka mig på ett löfte inför jul.
Kanske ska jag gräva fram trangian från källarens skrymslen, där den står undanställd i väntan på sommarens utfärder?
Kanske ska jag servera årets glögg utomhus, under stjärnhimlen?
Eller i snöslasket, under en gran?
Kanske ska jag strunta i om inte allt är klart och försöka prioritera en mugg varm glögg dan före dan ute i vinterkvällens stora tystnad?
Kanske ska jag göra det – om jag bara hinner.
Om inte i år, så kanske nästa år?