En morgon i en annan värld

Klockan 5.32 den 18 januari lägger jag axeln emot, och pressar ut ytterdörren genom snödrivan. Jag kliver över. Snöyran klöser mig i ansiktet. Med smutsiga arbetshandskar tar jag snöskoveln och sätter igång.

Dagsljuset och värmen ligger kvar under duntäcket.

Snoret rinner i skägget och snödrivorna växer runt mig.

Sonen ska köras till dagis 7.30.

Månne jag hinner äta frukost innan dess?

Skoveln rör sig taktfast. Musklerna känns tröga och tömda. Det kortsiktiga resultatet av gårdagens träning och en alltför kort natt.

Jag tänker på Marcus Aurelius . Inte hade man snöslunga på den tiden. Han mötte värre prövningar än denna. Och med stort tålamod. Han var kejsare. Det är inte jag.

Jag förbannar snön. Men sen välkomnar jag den. Kroppen har vaknat. Blodet flödar och hjärtat pumpar. Nästan så jag får lust att sjunga en trudelutt. Snöfallet runtomkring är kompakt. Bara på vissa öppna ställen blåser den obehagligt i ansiktet eller in genom den neddragna dragkedjan, som skall lufta min ångande kropp.

Sakta med säkert banar jag väg genom skogen. De hundrafyrtio metrarna ner till den gemensamma vägen känns långa. Men så fan heller att jag ger upp, eller tar paus. Då jag skuffar snö över vägen där nere måste jag konstatera faktum. Hela skogsvägen är blockerad av ett tjockt täcke. Vi är insnöade. Klockan är sju.

Jag går in och äter frukost.

Sonen är ivrig över allt det vita och fluffiga där ute. Och visst. Det är vackert. Jag lånar hans ögon och tar en ny titt. Uteljusen, med enorma hattar av marshmallow, sprider ett fragmenterat sken genom tätt singlande flingor, vissa av dem stora som havreflarn. Så tyst det är. Alla ljud uppätna av de vita vaddmassorna. De knotiga tallarna, uppfluffade och upplyfta av sina vita mannasjoksbördor, för tankarna till oupptäckta arter av jättesvampar.

Detta är ju magiskt.

Vi meddelar dagis att vi kommer senare, om vi kommer.

Sotaren, som skulle komma idag, alla eldstäderna noggrant tömda och städade för hans skull, meddelar att vädret vann denna dag. Han är inte på väg. Nähä.

Klockan nio har snöfallet inte sackat. Det har kommit fem centimeter till. Men grannen meddelar på Whatsapp att vägen är körd. Det är nu eller aldrig. Jag packar in sonen i bilen, och borstar snön från tak och motorhuv en gång till.

Vi kör den plogade backvägen utan problem. Vindrutetorkarna går med högsta hastighet. Nu möter vi snövallen där nere. Jag trycker på gasen och vi studsar fram i de nedkörda hjulspåren.

Bara att hoppas att ingen kommer emot från andra hållet.

Jag är glad att jag inte snålade utan tog fyrhjulsdrift.

En människoskepnad framträder genom slöjorna av fallande snö. Grannen. Han är i farten och skyfflar, först nu. Vi viner förbi med vinkande vantar.

Också den större kommunalt skötta vägen är oplogad och i princip obrukbar. Jag trycker på gasen. Bilen kränger längs rännorna i djupsnön. Den större vägen som följer är som tur plogad, så vi kommer nästan hela vägen till dagis, där sidogatan igen är som en nyligen korkad offpist-rutt. Jag gasar. Vi plogar in framför staketet. Sonen hoppar ut och springer till sina kompisar.

Jag växlar några ord och grin med en annan pappa. Fint med mycket snö. Äntligen.

På vägen tillbaka till dagens sysslor slirar jag igen igenom djupa snödrivor. På ett ställe glider bilen rakt fram i korsningen, trots att jag står på bromsen. Jag rör vid kameraikonen på bilens pekskärm. Bilkamerarullen sparas. Synd bara att kamerorna var igensnöade.

Ibland är allt fullständigt annorlunda.

Lyckligtvis.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.