En modell att vara stolta över

För flera år sedan gjorde bergsrådet Tauno Matomäki, vd på industrikoncernen Repola, sin berömda deklaration: ”Från Finland lönar det sig inte att exportera nånting mindre än en häst”. Senare har flera blåvita företag bevisat motsatsen. Också mackapärer mindre än en sjöhäst klarar sig prima på världsmarknaden.

Men exportframgångar behöver inte vara hårda paket eller mätas i hästlängder. Ett koncept som håller vilken global jämförelse som helst är Finlands försörjningsberedskap. Modellen för hur befolkningens, näringslivets, hela samhällets funktionsförmåga säkras i undantagslägen, kris och krig.

Pandemin och Putins bestialiska krig mot Ukraina gav oss nya skäl att stresstesta olika delar av vår civilsamhälleliga säkerhetsarkitektur.

Lyckas vi hålla hjulen i gång då störningar drabbar oss? Fungerar logistik, transporter, kylkedjor, upplagring? Finns det mat, bränslen, medicin?

I Finland ser vi av historiska skäl pragmatiskt på försörjningsberedskapen. Den har byggts upp i decennier med avstamp i erfarenheter från våra krig.

En blåvit tråd är att offentliga, privata och tredje sektorn är likvärdiga partners med samma samhällsintresse: medborgarnas bästa, en möjligast rullande vardag.

Ideologierna är döda, sägs det ibland. Stämmer inte, men i Finland är vi eniga om att säkrade samhällsfunktioner i kristid är ett så stort egenvärde att det inte får klåpas bort av ideologiska blockeringar eller enögda partipolitiska spöken kring privatsektorns roll. Inte är det heller en åsiktsfråga utan ett faktum att privatsektorn – inte det offentliga – bekostat, äger och bedriver lejonparten av de infrastrukturer, tjänster och produktionsmedel som är oumbärliga för försörjningsberedskapen.

Betalningstjänster och elförsörjning är privata även de. Det betyder att hela kedjan vinner på dynamiken och flexibiliteten i marknadsincitamentens logik.

Företagen har i sitt dna förmågan att anpassa sig till störningar och sedan snabbt växla fokus tillbaka till normal verksamhet.

Jag karikerar bara lite: företag som idag tillverkar gurksallad kan i morgon tillverka granathylsor. Och så har vi sjöfarten. Då Finland är en ö och 90 procent av vår utrikeshandel går på köl är fartygens betydelse i försörjningsberedskapen central och de privata rederierna i nyckelrollen.

Då affärsintressena inte ifrågasatts har det också saknats orsaker att strikt reglera dem i lag. Även på frivillig basis är privatsektorns ansvar säkrat. Då modellen förutsätter att produktion, distribution, lagring och försäljning fungerar även i de yttersta av förhållanden finns moroten för företagen att bära sitt ansvar automatiskt där.

Öppenheten är ett centralt element, ett värdeval, i vår nordiska samhällsmodell. Samtidigt är våra demokratiska samhällen lika starka som svaga. Världen är inte bara snäll.

Ryssland testar oss med gemena tricks som maskinerade flyktingströmmar till vår östgräns. Först nyligen har kommunerna uppmanats att sluta publicera på nätet detaljerade kartor på kablar, rör, avlopp och annan kritisk infrastruktur som mindre välvilliga krafter kan missbruka.

Tyvärr måste vi bereda oss på nya varianter av hybridverksamhet, desinformation, i värsta fall sabotage i avsikt att förvirra, testa reaktioner, försvaga resiliensen.

Vi inser att det öppna samhällets styrka även kan förvanskas till sin svaghet. Den som vill kan orsaka stor skada. Det skall vi inte bjuda på. Vi skall inte vara blåögda.

Och just i detta läge känns det tryggt att luta sig mot en försörjningsberedskapsmodell som – utan släktskap med hästen – är bäst i världen.

Härkan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.