En kaveri på natten

En kväll när jag kom körande hem från jobbet såg jag ett svepande ljus över trädtopparna. En helikopter finkammade den nattsvarta skogen, flög över hus och åkrar, flög längs med stranden på båda sidor om vattnet, fram och tillbaka, timme efter timme.

Slutligen, vid tretiden på morgonen, hittades kvinnan eller mannen som varit försvunnen, som helt enkelt hade promenerat ut och iväg. Hen var nedkyld men vid liv.

Tio personer försvinner från sina hem eller sina vårdplatser varje dag, enligt statistik från institutet för hälsa och välfärd (THL). Det betyder mellan 3 000 och 4 000 människor i året.

Det sägs att dagens 70- och 80-åringar är i bättre skick och friskare än tidigare. Men 90-åringarna mår inte bättre än förr. Ungefär hälften av alla som fyllt 90 år lider av demens.

Om tjugo år har vi tre gånger så många nittioåringar som idag.

Det här har stor betydelse för hur man planerar omsorgen.

De som är mest utsatta idag är dementa som bor ensamma hemma, slår forskare fast. Professor emeritus i civilrätt Urpo Kangas säger att den äldreomsorg som bygger på hemvård med alltför knappa resurser är ”heitteillejättö”. Vanvård. De som behöver hjälp lämnas vind för våg.

Hemvårdare i olika kommuner säger nu samma sak, vänder sig till politiker: Systemet är bankrutt. Det är inte humant.

Man behöver inte ens mera vänta på att det värsta ska hända. Det har redan skett.

En patient skrevs ut från sjukhuset och skickades hem, hemvården skulle ta över. Hemvården kom aldrig. Några veckor senare hittades patienten död hemma. Det kommer att hända igen.

En sak slår mig när jag hör diskussionerna – för det mesta talar man lite luddigt om åldringsvård rätt och slätt. Som om man talade om vården av cancersjuka i termer av ”lite vård” i största allmänhet – en plats här eller där – spelar inte så stor roll.

Om man sköter en patient med tarmcancer som om den hade en lunginflammation kallas det vårdfel. Borde vi inte tala om vårdfel när gamla, svaga, sjuka människor lämnas ensamma i sina hem med några hembesök per dag?

I allmänhet är vi ju noga med specialiteterna: kardiologi, onkologi, nefrologi. Rätt vård för rätt åkomma. Det samma borde gälla för geriatriken (läran om åldrandets sjukdomar) där det är viktigt att beakta samspelet mellan medicinska, psykologiska och sociala faktorer.

Olika behov kräver olika lösningar.

Därför är det viktigt att man är noga med definitionerna – man kan tala om äldreomsorg, men man måste också kunna gå ned på ett praktiskt plan för att definiera hjälpbehov. Man kan inte längre skylla på att man inte vet.

Det finns gott om kalla, klara, fakta – så mycket att det inte borde vara möjligt att ”prata bort” problemet. Jag säger bara: ge dem/oss som jobbar med frågorna en röst. Lyssna på forskningen.

Demensvård är inte ett låst rum som hindrar den som förlorat närminnet att ge sig av.

Det handlar om närvaro och miljö: den som saknar närminne vandrar ofta planlöst – alltså ska man ge det planlösa vandrandet en struktur genom att t.ex. skapa en korridor med ett litet vardagsrum i var ända. Då blir känslan hos den som vandrar varje gång att den kommit fram.

Om det samtidigt finns en människa som säger ”jag är här, du kan sätta dig ner” minskar oron – den känsla som tar över i det tysta rummet eller på en kaotisk avdelning där kroppen fjättras och ångesten ges rum att flöda fritt.

Kan vi ens föreställa oss den pina de tysta timmarna i ensamhet innebär när allt som hänt för en minut sedan är borta. Eller ångesten över att inte kunna stiga upp för att benen inte bär, att vänta på morgonen och på att nån av de kanske 60 olika vårdarna som alternerar ska sätta nyckeln i låset?

En 98-årig kvinna berättade i ett inslag om vården hur hon bott ensam, fallit och brutit en arm, sen haft en liten hjärnblödning – och slutligen fått plats på ett hem. Nu kände hon sig trygg.

– När man är så gammal som jag ska man få ha en ”kaveri” hos sig på natten, slog hon fast.