En hyllning till årets kanske mest underskattade månad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
November är en av mina absoluta favoritmånader. Rått väder. Regn, dimmor, storm, snöslask och tilltagande mörker. Härligt. Som gjort för bastubad, knastrande eld i spisen, mustiga grytor, tända ljus och vemodig musik.
Äntligen en månad då man utan tvångs- och skamkänslor kan sträcka ut sig på soffan och sträckläsa, och parkera barnen framför Pikku kakkonen. Främmande världar blir besökta och genomsökta. Nya tankefrön faller i bar jord där de gamla klängrankornas fästen försvagats. November är en inåtvänd månad.
November var den nionde och nästsista månaden i den gamla romerska kalendern, innan Julius Ceasar introducerade tolvmånaderskalendern år 45 f.Kr. Därav namnet. Novem är latin för nio. Många av namnen på våra övriga månader är likaså kvarlevor från den gamla romerska kalendern. En försvunnen tid. Sedan länge döda människor.
Dödens månad. Finskans marras är ett gammalt indoeuropeiskt låneord som betyder död eller döende. Alla helgons dag. Vi kommer ihåg våra bortgångna. Farsdag. Dubbel hågkomst. Svärfar och farfar. Svärfar var en anspråkslös och klok hantverkare. Aldrig grälsjuk. Aldrig förtal. Genomsnäll. Bägge var fina och starka människor.
Förebilder. Vinterkrigets första dag inföll i november. Trippel hågkomst. Farfar. En av de snällaste och käraste människor jag känt. Karakteriserad som snäll även i officersskolans annaler. En av dem som blev pimsad och fick lida för sina svaga kunskaper i finska, innan Marttinen och Mannerheim senare satte stopp för den skiten.
Svenska dagen. Kvadrupel hågkomst. Farfar som utstod skammen av en okänd finsk soldatnäve i ansiktet och lät fyllskraken löpa i mörkret. Det var en förljugen idé om svensken han slog, inte mig, tänkte han. Farfar som i utkanten av Viborg firade sin tjugosjätte födelsedag i strandleran bland kreverande åttatums granater. Ett fasansfullt helvete.
En av det moderna krigets tätaste artillerikoncentrationer. Mången modig kamrat förlorade fattningen och flydde skräckslagen från sin post. Men, tillsammans med dem ur hans maskingevärspluton och dem ur resten av 61:an, som inte lät skräcken spänna sin snara om hjärtat, bet sig farfar fast i strandbanken och förverkligade den första finska avvärjningssegern under Sovjetunionens storanfall på näset 1944. Död och ännu mera död. Men en historia värd att både minnas och berätta.
November är hågkomstens månad. I november kan man sitta inne och sortera bilder, göra album, och minnas sina egna dagar. Så många kära minnen. I november infaller min förlovningsdag. Och min dotters födelsedag. Vad är väl lite regn och rusk i jämförelse?
Hur härliga är inte de sällsynta solstrålar som förgyller tillvaron rent bokstavligt talat i november? Ett milt ljus, guldkant och långa skuggor. Det skall vara kallt, vått och rått emellanåt. Det skall vara motstånd. Hur skall vi annars fullt ut kunna uppskatta det vackra, sköna och bekväma?
November är kyrkoårets sista månad. Domsöndag. Personligt ansvar. Ett avslut innan det nya och okända. Döden. Mörkrets krafter breder ut sig och bjuder till vila.
November är årshjulets memento mori. Vi skall alla dö. Du. Jag. Inom några futtiga timmar, dagar, månader, eller årtionden, eller för de yngsta och mest långlivade på sin höjd elva årtionden, sedan är vi alla döda. Vad är väl lite regn och rusk i jämförelse? Livet är här och nu. Hett kaffe, en färsk bakelse och en god bok. Nu. Resten kan vi göra sen när det är bättre väder.
En lätt melankoli och en stor tacksamhet. Det är november.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.