En höst med hög utväxling
"Snacka om årgångsvin och att vara ett föredöme för sina i åtskilliga fall runt tjugo år yngre lagkamrater."
KRÖNIKA. Låtom oss börja med att konstatera att TPS svarat för en makalös höstsäsong i ishockeyligan. Nu då över halva den tradiga grundserien avverkats kan man utläsa tendenser med klarare och skarpare innehåll än tidigare.
Åbos puckstolthet har etablerat sig som ett tätlag precis som förra säsongen. Hela hösten har TPS varit ett stabilt topp 3-gäng.
Med två matcher kvar till det blott en vecka långa juluppehållet bildar Kalle Kaskinens mannar nu en utbrytargrupp tillsammans med suveränen Kärpät och Tappara som försvarar sina titlar från 2016 och 2017.
Ok, åtta poäng ner till HIFK är inte mycket att gå på. Särskilt då Helsingforsarna spelat en match mindre är ligans formstarkaste lag bakom KalPa sett till de senaste tio omgångarna.
Fast likväl har TPS uppvisat en sådan jämnhet hittills att man kan lita på att det håller för en placering bland de fyra bästa då serielunken en vecka in i mars ska summeras. Och i alla händelser bör de svartvita tillhöra den sextett som är direktkvalificerad för kvartsfinal.
Med undantag för en period kring landslagsuppehållet i november, då TPS förlorade fem av sex matcher, har det inte gått att upptäcka några dramatiska formsvackor. Poängsaldot har fortsatt att växa i regelbunden takt.
Förra veckan blev det sju poäng på tre matcher – samtliga erövrade på bortaplan. Att TPS för tillfället är inne i en sekvens på fem raka framträdanden utanför Åbo är förstås anmärkningsvärt.
Eftersom de geografiska avstånden i Finland bara utgör en bråkdel av dem som NHL och KHL tvingas foga sig efter, är det ett egendomligt spelschema som FM-ligan mellan varven följer.
Visst, två matcher i rad hemma eller borta går inte att undvika, men fem – man har väl aldrig hört på maken. Speciellt som TPS bara kunnat spela bort två av dem på samma resa.
Man har all anledning att undra hur ligan resonerat på just den punkten. Men lika säkert är att vi aldrig kan få en vettig förklaring på frågorna.
Först på tisdag nästa vecka, nästan tre veckor efter KooKoo-mötet då Finlands 100-årsjubileum uppmärksammades i Åbohallen, får TPS visa upp sig inför den egna publiken igen. Efter det hinner laget med ytterligare två hemmamatcher innan nyårsklockorna ringer.
Om man tittar på enskilda spelares bidrag under hösten, sticker evighetsmaskinen Tomi Kallios siffror än en gång ut. Trots en tolv matcher lång måltorka som tog slut först mot KooKoo, parkerar den snart 41-årige lagkaptenen på andra plats i poängbörsen mellan två Kärpätspelare.
Kallios poängtakt så här långt överträffar rentav hans produktion från de två föregående säsongerna. Snacka om årgångsvin och att vara ett föredöme för sina i åtskilliga fall runt tjugo år yngre lagkamrater.
En orsak är att Kallio är en stålman som nästan aldrig går skadad. Sedan comebacken i moderklubben för två år sen har han endast missat en ynka grundseriematch. Få andra spelare i TPS-historien har haft en lika slitstark hockeykropp som han.
Lagets tre övriga åldermän Éric Perrin, Henrik Tallinder och Ilari Filppula har tillsammans missat trettio matcher i höst. Filppula så många som 16 stycken eller exakt hälften av TPS 32 matcher.
Backklippan Tallinder har inte kunnat medverka en enda gång under den pågående "bortaturnén". Desto viktigare att laget senaste veckoslut mot HPK och Ässät visade att det också utan honom går att vinna.
Ett viktigt tillskott i backbesättningen är Olli Juolevi som gick som totalt femte man i fjolårets NHL-draft. Av finländska backar har bara Aki-Petteri Berg (1995), Joni Pitkänen (2002) och Miro Heiskanen (2017) ett lägre reserveringsnummer än Juolevi.
Juolevi kommer naturligtvis att spela i världens bästa liga vad det lider. Så de som vill se honom live bör passa på nu medan tid är. 19-åringen har inte gjort någon besviken sedan flytten till Åbo i början av oktober.
Vilken variabel man än väljer att mäta dugligheten med utkristalliserar han sig som TPS främste back denna säsong. Högsta poängsnittet, högsta skottprocenten och etta i plus/minus-statistiken bland lagets backar.
I powerplay framstår Ilkka Heikkinen ännu som det största hotet. Men frånsett det och utifrån såväl nuvarande som framtida potential kommer ingen i närheten av Juolevi.
Av anfallarna med åren framför sig har Jasper Lindsten, Petrus Palmu och Patrik Virta utvecklats till pålitliga poängmakare på liganivå. Det enda som TPS förefaller att sakna just nu är en utstuderad målskytt.
Något som självfallet kan bli ett problem. Om inte förr så i slutspelet som till syvende och sist betygsätter säsongen. En semifinalplats och att slåss om medaljer är det enda som i slutändan betyder något.
Lägre än så kan inte målsättningen vara hos ett manskap som för andra säsongen i rad kämpar om placeringar i toppens absoluta närhet.