En helt vanlig troende
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Är du troende, du som är så vanlig?” Det här är en reaktion som kan möta mig när det i nya sammanhang kommer fram att jag är troende och församlingsaktiv. Mina ”kristna böjelser” leder här i de sydfinländska hemknutarna till fler höjda ögonbryn än om exempelvis min regnbågsfamilj kommer upp på tapeten.
Det känns ibland överraskande privat att utanför kristna sammanhang prata om min tro. Jag har utmanat mig genom att tacka ja då jag fått förtroendet att hålla radioandakter, skriva på Kyrkpressens blogg Andrum eller bidra med Spaltare här i ÅU. Fast jag ofta har flera frågor än svar tänker jag att jag ändå inte behöver vara av någon superandlig sort för att passa in som troende kristen.
Här om veckan lyssnade jag nyfiket när Maria Björkgren-Vikström talade om vilka uttryck andlighet och spiritualitet tar sig i vår tid. Hon konstaterade bland annat att andligheten inte alltid kommer med svar, men som frågor. Från andra sammanhang minns jag ord om att det är viktigare med frågor än svar, att goda frågor är början på all förändring och utveckling.
Kanske mängden andliga frågor alltså inte är något skämmas över, kanske är de snarare ett uttryck för en längtan. En längtan som bär förbi stunder av att stångas med tron. En längtan efter kärlek, rättvisa och gemenskap för alla. En längtan efter mening och riktning i en föränderlig värld.
Från talet om vår tids spiritualitet dröjer sig också min tanke kvar kring att all tro börjar i erfarenhet. Ordet ’erfarenhet’ känns både lite flummigt och kroppsligt konkret. Just den där längtan ser jag som en svårfångad men stark erfarenhet. Erfarenheter i form av traditioner och rutiner kan också vara ett stöd då man inte riktigt vet, förstår eller orkar göra och tänka så mycket.
Som yngre tyckte jag det var viktigt att jag var närvarande och så insatt som möjligt till exempel under en högmässa. Det var på mitt eget ansvar att jag skulle vara en duktig deltagare i gudstjänsten. När det ibland talades om att låta gudstjänstgemenskapen bära lät det i mina unga öron som oansvarigt och slappt.
I dag tänker jag annorlunda. Jag låter mina ben och tankar bära mig till högmässan och trosgemenskapen också när jag känner mig helt oförstående eller oinspirerad. Blotta erfarenheten av att sitta i kyrkbänken matar min längtan. Utan den längtan skulle både tillvaron och jag själv vara olidliga.