En halvfärdig skuta

Social- och hälsovårdsreformen är ett halvfärdigt fartyg, redan på väg ner för stapelbädden. Frågan är om det blir klart innan det når vattnet, eller över huvud taget.

I måndags meddelade regeringspartierna att man kommit överens om hur man bemöter grundlagsutskottets kritik mot lagförslagen.

Kritikerna, bland dem oppositionspartierna i riksdagen, låter förstå att regeringen gjort minsta möjliga justering, och på så sätt inte beaktat den mer omfattande kritiken.

Å andra sidan är det begripligt att regeringen ändrar ”inte själva reformverktygen utan detaljerna i lagtexten” (omsorgsminister Annika Saarikko (C) i HBL 19.6).

Det vill säga att det är begripligt att regeringen struntar i det politiska inslaget i kritiken och kalibrerar reformpaketet enligt grundlagsutskottets utlåtande – som ju inte ska vara partipolitiskt färgat.

Måndagens bemötande är på inget sätt sista ordet i reformen. Grundlagsutskottet ska ännu granska justeringarna och även social- och hälsovårdsutskottets ord väger tungt.

Det som utskotten bland annat ska ta ställning till är om huruvida den förlängda tidtabellen eliminerar de risker som grundlagsutskottet varnat för.

I regeringens tidigare reformförslag hette det att ansvaret för ordnandet av social- och hälsovården skulle flyttas över från kommunerna till landskapen 2020. De nya social- och hälsovårdscentralerna skulle inleda sin verksamhet 2021.

Grundlagsutskottet ansåg att den här tidtabellen var för stram och skulle föra med sig svårhanterliga risker. Regeringen har nu bemött utskottets utlåtande med att skjuta fram tidpunkten för när social- och hälsovårdslagarna börjar gälla.

Tanken är att landskapen kan komma med i valfrihetsmodellen när de är klara, men senast 2023 (valfriheten ska garanteras genom kundsedlar och att genom att kunden väljer vårdcentral själv).

Regeringens justering av lagförslaget gör det möjligt för landskapen att ta i bruk valfriheten redan 2020. Enligt regeringens egna förfrågningar är de flesta landskapen redo att komma med 2021.

Vänsterförbundets partiordförande Li Andersson ondgjorde sig i Yles A-studion (18.6) över att regeringens fråga om landskapens tidtabell riktats till de förändringsledare, det vill säga tjänstemän, vars uppdrag det är att möjliggöra de nya landskapen och det nya sättet att organisera social- och hälsovården.

Regeringen frågar ”När?” av tjänstemän utan politiskt ansvar när det vore mer ärligt att fråga folkligt valda landskapspolitiker om hur reformen borde framskrida, är Anderssons poäng.

Återigen: i det här skedet är det begripligt att regeringen Sipilä inte öppnar upp för politisk kritik på bred front.

När Åbos utlåtande om landskapsreformen och social- och hälsovårdsreformen behandlades i fullmäktige förra veckan var en majoritet av ledamöterna för att reformförslagen fälls.

Regeringen Sipilä har alltså fog för sin försiktighet, men Li Andersson har rätt i att förfarandet att fråga tjänstemän vars uppgift det är att bereda väg för reformerna är kalkylerande på demokratins bekostnad.

Regeringens justeringar rör också svenskan. Tidigare hette det att rätten till vård på svenska ska förverkligas ”i mån av möjlighet”, något som, helt korrekt, kritiserats för att avslöja en likgiltig attityd gentemot svenskan i Finland.

I den ändrade texten heter det, något styltigt, att ”Landskapens roll som en garanti för de språkliga rättigheterna ska stärkas så, att de skulle främja att de tjänster som man ansöker om, med kundsedeln eller den personliga budgeten, skulle finnas inom landskapet på alla officiella språk inom landskapet.”

Till Svenska Yle säger Kirsi Varhila, överdirektör vid Social- och hälsovårdsministeriet, att formuleringen innebär att landskapen måste ha en strategi för hur de språkliga rättigheterna förverkligas.

Svenskspråkiga i Finland vet att avståndet mellan strategi och förverkligande är långt.

Man undrar till exempel om garanterad svensk service blir ett krav när landskapen godkänner vårdproducenter. Kommer landskapet att inte acceptera ett privat vårdföretag på grund av att det inte kan garantera vård på svenska?

Knappast, men om valfriheten ska existera på riktigt för den svenskspråkiga befolkningen kan det kravet inte vara ålagt den offentliga vården enbart.

Summa summarum: i det här skedet är det svårt att se hur ”främja” är bättre än ”i mån av möjlighet”.

Regeringens bemötande innehåller också omformuleringar om finansieringen av vårdtjänsterna.

Grundlagsutskottet har svårt att få ihop tryggandet av vården med regeringens försök att tygla utgifterna för densamma.

Därför garderar sig regeringen med formuleringar om krislandskap – som kan få tilläggspengar för att garantera vård – men målet att spara tre miljarder fram till 2030 kvarstår.