En hälsning från 1814

Nästan 78 år efter att världskriget i Europa avslutades står vi på tröskeln till ett besvärligt säkerhetspolitiskt misslyckande. Den ledande tanken efter Rysslands angrepp på Ukraina har varit att landet nu tvingas utkämpa ett krig för hela Europa. Den underförstådda slutsatsen handlar om att ett ukrainskt nederlag skulle åstadkomma en bestående säkerhetspolitisk utmaning för världsdelen.

Ryssland skulle därmed få en bekräftelse på att landet hade rätt till en intressesfär, som sträcker sig ett icke definierat antal kilometer eller mil utanför landets gränser.

Konsekvenserna för Finland, de baltiska staterna och Polen vore enorma. Orsakerna till det här hotande misslyckandet har djupa rötter – en del av dem förståeliga, andra ganska obegripliga.

Rysslands argumentering antyder att landet fortfarande lever kvar i den värld som skapades av Wienkongressen 1814–15. Det är en intressant – och lite farlig – chimär.

Wienkongressen är på sätt och vis alla stora europeiska fredslösningars moder. De dåvarande europeiska stormakterna ville skapa en europeisk balans mellan sig och utgående från de lösningar man då förhandlade fram har många senare europeiska beslut också tagits.

Ryssland fick sin inflytelsesfär, som då omfattade Polen.

Finland hade man redan fått i 1808–09 års krig.

För England var det viktigt att kanalkusten inte alltför lätt kunde fungera som ett uppmarschområde.

I förlängningen skapades därför 1830 Belgien och Nederländerna i sina nuvarande gränser.

Mellaneuropa hade försatts i rörelse i och med att det Heliga romerska riket av tysk nation hade upplösts 1806. I habsburgska Wien var furst Metternich i första hand intresserad av att inte få för starka och inflytelserika grannar. Det förutsatte att de tyska småstaterna hölls någorlunda på mattan. Frankrike var genom Napoleons nederlag i Ryssland den stora förloraren, men ville då som nu ha kvar sin grandeur och det förutsatte ett gemensamt intresse i förhållande till Ryssland.

Lösningarna från Wienkongressen utgick alltså ifrån att de europeiska stormakterna hade legitima rättigheter till intressesfärer. Med på kongressen fanns nog en hel del andra förhandlare (förteckningen är egentligen överraskande lång), men deras inflytande på huvudförhandlarnas tankegångar var obetydligt.

Ännu under förhandlingarna efter första världskriget fanns Wienkongressens lösningar kvar som en modell. Därför ritade man in ett antal nya stater på den europeiska kartan. Arbetet försvårades dessutom av att ryska revolutionen 1917 blandade bort en del kort och av att två andra kejsardömen samtidigt också hade försvunnit.

Wienkongressens logik återkom också efter andra världskriget. Det är i den världen Vladimir Putin fortfarande lever och det skapar mycket osäkerhet.

Till osäkerhet bidrar också att Tyskland idag lever i den värld som skapades i maj 1945. Det ursprungliga beslutet från krigsslutet var att Tyskland skulle demilitariseras. Det utgick också den tyska grundlagen ifrån. Därför har det alltid varit svårt för Tyskland att förvalta sitt tunga arv. Minnen från Hitler och nazist-Tyskland finns inpräntade i det kollektiva minnet. Svårigheterna med att fatta beslutet om att skicka Leopard 2A6 pansarvagnar hänger ihop med det arvet.

Tyskland var redan på väg att åstadkomma ett stort säkerhetspolitiskt fiasko och det var med knapp nöd Olaf Scholz räddade sig från en roll han och hans parti hade fått bära långt framåt i tiden.

Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.