"En från Iniö berättar att man begav sig till Houtskär för att träffa folk eller höra en god predikant – medan ungdomens intresse låg i att spana in potentiella äkta hälfter"

Den första snön har fallit och julen, den tid på året då kyrkorna fylls av besökare, är allt närmare.

I vår tid kan de flesta ta sig till kyrkan snabbt och bekvämt, men annat var det förr.

I ett glest befolkat land som Finland, i en tid då dagens kommunikationsteknologi ännu låg fjärran, var kyrkfärderna ett viktigt inslag i folkets vardag.

Kring dessa färder skapades en hel sfär av traditioner och funktioner, som uppstod som en bieffekt när en stor mängd människor samlades på en och samma plats vid en viss tidpunkt.

I det forskningsprojekt som jag arbetar i har vi i höst landat på kyrkbacken i vår jakt efter olika platser där folk har mötts kring varor.

Detta har samtidigt öppnat upp en hel värld.

Frågelistan ”Kyrkfärderna och livet på kyrkbacken”, vid det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, bidrar med livfulla inblickar i den mångfald av sociala relationer och verksamheter som utspelade sig när folk från socknens alla delar kom samman på kyrkbacken på båda sidor av sekelskiftet 1900.

Redan färderna till kyrkan, i ett glest befolkat Finland med långa avstånd, utgör en egen värld.

Från sockens samtliga byar reste man till kyrkan med häst – sommartid med kärra, vintertid med släde.

Den som ingen häst hade fick gå och därmed ta längre tid på sig, alternativt åka med någon som hade häst.

I skärgården gick många kyrkfärder över vatten, men även här kunde man vintertid ta sig fram med häst och släde eller på skridskor.

För färderna utrustade man sig med den ståtligaste och starkaste hästen, den finaste släden (”kyrksläden”), de finaste redskapen (”kyrkselen”) och den obligatoriska bjällran.

Kyrkbacken var en självklar samlingspunkt för det sociala livet.

Det var här man träffade släktingar och bekanta, hörde nyheter från omvärlden och fick ta del av det senaste skvallret.

För att vidga vyerna reste man minst en gång per år till grannsockens kyrka.

En respondent från Iniö berättar exempelvis att man begav sig till Houtskär för att träffa folk eller höra en god predikant – medan ungdomens intresse låg i att spana in potentiella äkta hälfter.

Inne i kyrkan tog man del av nyheter och meddelanden av mer officiell karaktär.

Kungörelser som lästes upp i predikstolen kompletterade andra nyhetskanaler i en tid då alla inte nåddes av massmedierna, i alla fall inte särskilt snabbt.

Färdernas betydelse för nyhetsförmedlingen stärktes av att man på samma resa ofta hämtade postförsändelser, vilkas mottagare prästen tidvis annonserade.

Någon minns kanske en serie reklamer från sent 1980-tal, där personerna i sex konstverk från den finländska konstens guldålder vaknade till liv för att dricka kaffe av märket Kulta Katriina.

En av de målningar som ingick i serien var Albert Edelfelts ”Ruokolaks-gummor på kyrkbacken”, som föreställer fyra gummor som sitter utanför kyrkan och utbyter nyheter.

Motivet avspeglar kyrkobesökens kommunikativa funktion, men inom vårt projekt intresserar vi oss snarast för hur gummorna i reklamen vaknar till liv och plötsligt dricker kaffe.

Var skulle de ha kunnat få tag på varan om scenen hade varit verklig?

Inom projektet intresserar vi oss för huruvida man passade på att handla eller uträtta ärenden under kyrkfärderna, och min kollega som har undersökt frågan närmare kan konstatera att så var fallet.

Visst var det praktiskt att anlita en hantverkare utanför kyrkan att utföra ett nödvändigt arbete medan man ändå var där.

Och visst behöver folk äta.

Pressen rapporterar om hur försäljare av livsmedel av olika slag, framför allt lemonad, bullar och bröd, samlades kring kyrkan.

I en artikel beskrivs livsmedelsförsäljarnas ankomst till kyrkbacken inför gudstjänsten på följande sätt: ”Nu nalkas några feta och frodiga madamer, dragande på kärror, diverse korgar och kistor, hvilka de aflyfta och öppna just utanför kyrkomuren.”

Snart var handeln i full gång, och detta hade kanske inte varit något problem om det inte visat sig att kommersen inte avbröts ens då kyrkklockorna ringde församlingen samman.

Livet på kyrkbacken var tidvis så livat att kyrkan och överheten uttryckte sin oro över folkets leverne.

I en tidningsartikel från 1881 noterar skribenten att möjligheten att kombinera kyrkobesöket med nytta och nöje medförde bristande respekt för vilodagen.

Snarare än att samlas för andlig uppbyggnad i Guds hus verkade många fokusera på det sociala livets och diverse affärer.

I det ”märkliga skådespel” som skribenten skildrar vimlar kyrkvallen av gummor, gubbar, gossar, flickor och barn i en så ”munter sinnesstämning” att en del aldrig ens kom så långt som till själva gudstjänsten. I ett landsortsbrev från Pernå uppges prästen rentav ha tvingats ”predika för tomma väggar”.

Livat gick det till också på hemvägen, då ekipagen körde i kapp med hedern – och tidvis med livet – som insats.

På den punkten kan vi hoppas att folk rör sig mera sansat till årets julkyrkor.