En första kärlek till Åbo, längtan efter makaronilåda och ett mindre lyckat knäckkok... – läs fler av ÅU-läsarnas texter
Här är ett plock bland de texter som ÅU-läsarna skickade in till jubileumstävlingen ”Skriv 200 ord”.
Du var min några år
Åbo. Du var min första.
Ett steg mot vuxenheten, trehundra kilometer bort från barndomen. En paketbil med begagnat och bytt, lånat och ärvt, ett nytt hem, litet men mitt. En ny stad, främmande och spännande. Du var studier, böcker och föreläsningar och bibliotek.
Du var början på ett nytt liv, en chans att växa.
Du var makaroner med tonfisk och cykel överallt. Du var nya vänner, kamratskap, studentfester till gryningen, kvällsfärjan västerut. Du var början på ett nytt liv, en chans att växa.
Enspråkig österbottning, trygga akademikvarter. Och utanför, den där finskan man fasat för och inte kunde använda trots skolårens tragglande av grammatik.
Men du lärde mig, att det går, om man vill.
Du var min några år. Du kunde ha blivit mer, du kunde ha blivit arbete och öppnade dagisgrindar och kommunalskatt och föräldramöten, men livet tog mig västerut, sedan hem igen mot nordost. Oplanerat, som det så många gånger är.
Men jag minns dig och när jag passerar då och då, på väg bort eller hem, är du fortfarande där, gammal och trygg och fylld av minnen.
Med ett styng av något, kanske längtan eller bara nostalgi, tänker jag på dig, hur det var och hur det kunde ha blivit.
Lunchtid på seniorhemmet
Agnes satt i korridoren. Stolen var högre än vanliga stolar för att folk skulle ha lättare att komma upp ur dem. Agnes nådde knappt ner med fötterna, hon kunde dingla med benen så där som då hon var en liten flicka.
Nu hade hon slumrat till där i stolen. Då hon vaknade var nacken stel och en sträng saliv hade runnit ut och bildat små pärlor på koftan.
Agnes försökte röra lite på huvudet för att få igång kroppen. Hon mindes hur hon hade stretchat och tänjt under danskurserna förr. Hon hade varit så aktiv, dansat salsa och samba, hon älskade latinska rytmer!
Hon sträckte på armarna och vickade på huvudet så den glesa hästsvansen gungade i takt med hennes inre musik, snabbare och snabbare, hon tog några steg och mindes Diego.
Hur han hade snurrat henne runt, runt så hon ramlade in i hans famn, hur de skrattade och sedan blev allvarliga och såg varandra djupt i ögonen...
Agnes tassade stelbent till matsalen. Lunchen var redan bortdukad. Hon tänkte att sparrissoppan skulle hon ändå inte ha ätit.
Det slamrades med disken där i köket och snart skulle det bli eftermiddagskaffe. Till middag hade det lovats makaronilåda.
Riraden
Vårt första gemensamma hem, vi skulle äntligen få flytta ihop och gladde oss åt den enkla boningen i radhuslängan. I köket fanns en vedspis, i det andra rummet en kakelugn. Tjugosex kvadratmeter som vi hyrde för trettio mark av sambons arbetsgivare. Det var deras minsta bostad men det störde oss inte alls. Inte heller att vi hade vatten ut och in – så mycket vi orkade bära. Utedasset fanns i en gårdsbyggnad, vägg i vägg med vedlidret.
Kraven var inte stora, om kvällarna satt vi tillsammans på golvet framför kakelugnen och tittade in i den gemytligt sprakande brasan. Med lite målarfärg förvandlades sillburken till en sockerskål men den knarrande hetekan fick småningom ge vika för en begagnad bäddsoffa.
Julen närmade sig och jag bestämde mig för att koka knäck. När smeten klarade kulprovet hällde jag upp den på en ugnsplåt och lade ner den i farstun för att svalna.
På kvällen måste jag besöka utedasset, det regnade och jag drog på mig gummistövlarna, öppnade dörren till det mörka vindfånget – och steg rakt ner på knäckplåten.
Förgrymmad lyfte jag foten, den kletande knäcksmeten följde med, den satt som gjuten kring stöveln. Jag har inte kokat knäck sedan dess.
När träden talar om åska
Det mörknar i mörkret
det drar ihop sig
allt mörkt kommer nära
Byn har tystnat
någon rörs ännu hemåt
skyndar mot natten
Hans missnöje
anas på avstånd
Han reser sig
i sin dunkla klädnad
Vi väntar i stillhet
är Han lågmäld
är Han obeslutsam
går Han avlägset förbi
Nej Han lyser sig väg
Han rufsar förstrött
i våra bladverk
vi håller andan
Nu besluter Han sig
plötsligt frustrerad
oförklarligt förnärmad
vill höja rösten
komma till tals
Liksom en drake
Spyr han fräsande eld
över våra vajande kronor
Våra knoppar flyger runt
i hejdlös yrsel
Vi drabbas av elakt regn
När allt är förbi
är tystnaden total
en urladdning är fullbordad
Vinden skyler över
stillsamt försonlig
skäms över sin maktlöshet
Självständigt vuxen och borttappat liten
I ungdomen tog jag mitt första steg i Åbo – på asfalten vid perrongen i slutet av augusti. ’UKRUT’ stod det på dörren, exotisk känsla!
Med utprintad karta över studentbyn, ryggsäcken på ryggen och näsan mot nya äventyr tog jag det första steget.
Jag har nog aldrig känt mig lika självständigt vuxen och aldrig lika borttappat liten som den gången. Men jag tog några steg till – hittade ån och domkyrkan, hittade hem.
Det var mer än en halv livstid sedan. Jag hade chans att vandra i väg, återvända till födelseorten, flytta bort. Är tusen sjöar bättre än tusen öar? Längtade tidvis utomlands, ville se om havet var blåare på andra sidan.
Det var det ju, som alla vet, men var jag än befann mig och råkade snegla bakåt var det något som drog. Lockade mer än det blåaste hav. Och det bör tilläggas: insjövatten är inte min grej.
Vägen var mera vinglig än rak, men jag återvände och stannade. Inte precis invid Aura å, men om du sveps med av strömmarna efter ett ordentligt regnväder, guppar ut mot Erstan och tar några simtag mot söder. Där öarna avlöser varandra, vinden luktar tång och vattnet är saltstänkt – där kan sälen vila.