En bussresa kan ge upphov till föreställningar om dem som man för en stund delar ett begränsat utrymme med.

Din röst är sönderskriken och orden knappt urskiljbara, men jag gissar att du med dina utfall vill att din värld gnuggar av sig lite på alla andras. Så att är du inte ensam om din värld.

Du är min medpassagerare på den här bussen.

Hej du nio-, kanske tioåriga flicka som är på väg hem, gissar jag, från skolan (också en gissning) – jag föreställer mig att du hade en bra dag i skolan och att du ser fram emot att komma hem.

Du ser glad ut, nästan lite ivrig när du spejar ut genom fönstret för att hålla koll på hållplatserna. Jag tror du har många kompisar.

Du är min medpassagerare på den här bussen.

Hej du trebarnsmamma med trötta ögon och livliga barn som springer fram och tillbaka i bussen (förutom det minsta som skriker i vagnen) – jag föreställer mig att ditt tålamod är spänt som en pianosträng.

Jag föreställer mig eftersom jag kan relatera till hur det känns när den strängen brister: en sekund av moralisk tyngdlöshet, följt av skammens dragningskraft. Sedan ska en ny sträng spännas.

Du är min medpassagerare på den här bussen.

Hej du utländska man i fyrtioårsåldern som sitter med en pojke och tittar ömsom på pojken och ömsom, lite i smyg, på dina medpassagerare – jag föreställer mig att du är asylsökande och att pojken är din son.

När du tittar på din son fylls din blick med stolthet och förhoppning. När du tittar på dina medpassagerare – en glimt av oro. Jag tror att allt blir bra, för så brukar jag tänka när jag tittar på mina egna barn.

Du är min medpassagerare på den här bussen.

Hej du medelålders man med ett vänligt utseende och med en ständig ansats att söka kontakt, som om du har något att säga men blir avbruten av ansikten som vänds bort från dig – jag föreställer mig att du är ensam.

Du vaknar ensam och du går och lägger dig ensam. Platsen bredvid dig är inte tom – din ensamhet sitter där.

Du är min medpassagerare på den här bussen.

Hej du pensionär som åkte in till centrum i morse med samma buss som jag och som nu åker tillbaka – jag föreställer mig att du har ett aktivt liv, ett som många yngre människor skulle avundas.

Du har studs i stegen och du hälsar glatt på chauffören och de övriga i bussen. Ingen hälsar på dig. Folk låter istället novembermörkret stirra in på dem genom bussfönstren. Men du är lika glad för det.

Du är min medpassagerare på den här bussen.

Hej du vresiga busschaufför som verkar ta det som en personlig förolämpning att folk vill kliva av och på bussen – jag föreställer mig att du inte är helt nöjd med ditt liv och att du anklagar andra för det.

Inget blir bättre av att du bromsar och accelererar ryckigt och snabbt. Men kanske du inte vill må bättre, bara att andra mår sämre.

Vi är dina passagerare på den här bussen.