En blick bakom kulisserna – forskarlivets nyckfullhet och glans
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Finlands Akademi delar ut landets främsta och mest prestigefulla forskningsfinansiering. Konkurrensen är stenhård.
Jag visste att jag hade lämnat in en stark ansökan förra hösten, men då beslutsmeddelandet kom i maj var jag mer nervös än någonsin. Tack vare smartklockan vet jag att pulsen steg till över 160 slag i minuten då jag försökte öppna beslutsmeddelandet.
Svaret var... positivt! Jag hade tilldelats akademiforskarfinansiering för fyra år!
Jag jobbade på hemmakontoret och måste lägga mig ner på golvet för att det kändes som att jag inte kunde andas. Jag kände mig som lottovinnaren, som vid jackpott fick hjärtattack.
Anslaget är till mig, plus två forskare och en forskningsassistent som jag rekryterar under projektets gång. Totalt har projektet en budget om 864 634 euro.
Min första tanke efter beskedet var att jag, trots allt, får fortsätta min bana som forskare. De flesta i branschen är helt beroende av fonder, stiftelser och andra externa forskningsfinansiärer.
Före det positiva beskedet befarade jag att min finansiering skulle ta slut tre månader senare.
När man ger sig in på forskarbanan förstår man inte vilken berg- och dalbana det handlar om. Att konstant ansöka om forskningsfinansiering är som Kirnu på Borgbacken – “våghalsarnas favoritattraktion” – men här går topparna och dalarna istället mellan euforisk glädje och bitter besvikelse.
De flesta, eller 85 procent av alla årets sökanden fick negativt besked av Finlands Akademi. Det är otaliga faktorer som spelar in –men inget slår den otroliga känslan då du beviljas finansiering för ditt drömprojekt.
Under de följande fyra åren kommer jag att forska om hur globala antifascistiska proteströrelser skapades i multikulturella och multietniska städer under 1930- och 1950-talen.
Det multietniska har blivit det nya normala och frågan om hur politisk aktivism förenar och splittrar olika grupperingar är därför högaktuell.
För att undersöka protestkulturer ser jag på hur olika rörelser konfronterade extremhögern och hur folk mobiliserades i globala metropoler.
Rörelserna byggde på en stark internationalism där rastillhörighet eller etnicitet inte borde separera, utan där samarbetet visionerades mellan nationalitetsgrupper för att bekämpa en gemensam fiende: fascismen och rasismen.
Jag försöker förstå vilka allianser som lyckades och hur de urbana miljöernas segregation och etniska grupperingar begränsade drömmen om internationalismen i praktiken. Projektet besvarar dessa frågor genom att jämföra proteströrelser i fyra multietniska miljöer i den engelsktalande världen.
Vi undersöker hur antifascistiska organisationer etablerade sig på det lokala planet och hur de olika etniska sammansättningarna påverkade protestdynamiken.
Projektet tar mig till Kapstaden, London, New York och Chicago. Dessa storstäder präglades av starka multietniska miljöer och de var bevisligen sammankopplade till de globala antifascistiska proteströrelserna: hur bekämpade man fascismen och nazismen inom städerna? Mot vilka olika lokala, nationella och internationella fiender mobiliserade man rörelserna?
Det viktiga är att denna aktivism inte tog slut med krigsslutet 1945. Lokala extremhöger-grupperingar fortlevde och antifascismen riktades istället t.ex. mot apartheid i Sydafrika, rasistiska strukturer i västvärlden, och högerdiktaturerna i Spanien och Portugal.
Antifascismen sammanbands även med avkoloniseringen där den koloniala självständighetsrörelsen sågs som arvtagare till mellankrigstidens antifascistiska motstånd.
Detta är en öppen inbjudan till alla ÅUs läsare att följa med mig på en gemensam resa under de fyra följande åren. Den första anhalten blir i Kapstaden där jag under inkommande höst kommer att fungera som gästforskare vid University of Cape Town.
Härkan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.