En beställning på lugn och ro

Det Finlands kommundirektörer mest av allt önskar sig av den nya regeringen är lugn och ro.

I en enkätundersökning som Kommunförbundet gjorde med tanke på intressebevakningen under regeringsbildningen svarade 89 procent av de tillfrågade jakande på påståendet ”Kommunerna behöver arbetsro, inte nya strukturreformer”.

Ståndpunkten är förståelig, eftersom den finländska offentliga förvaltningen sedan början av 2000-talet översköljts av reformer som både förändrat geografiska indelningar, uppgiftsfördelning och finanser.

Störst av dem givetvis inrättandet av välfärdsområdena i början av det här året.

Utöver de reformer som blev av har systemet belastats också av många reformförslag till slut hamnade i papperskorgen, men som ändå föranledde både merarbete och oro på fältet.

En sista strukturreform slank igenom nästan utan offentlig debatt under de sista månaderna av regeringen Marins ämbetsperiod, nämligen överföringen av de offentliga arbetskrafts- och näringstjänsterna från de statliga TE-byråerna till kommunerna från och med 1.1.2025.

Idén bakom reformen är ungefär att kommunerna med sin lokalkännedom och sina incitament att stärka sitt skatteunderlag har bättre förutsättningar än en statlig myndighet att matcha arbetssökande och arbetsgivare.

Mängden diskussion och protester en förvaltningsreform ger upphov till står sällan i proportion till hur viktig den är. Arbets- och näringsreformen är en både principiellt och ekonomiskt ganska betydande reform, men i remissdebatten när lagen överlämnades till riksdagen var det inte fler än tretton ledamöter som bad om ordet.

På det lokala planet återstår en vem-tar–vem-runda, eftersom de nya kommunala arbetskrafts- och näringsmyndigheterna ska omfatta ett arbetskraftsunderlag på minst 20 000 personer. Kommuner måste samarbeta för att uppnå det målet.

Vädjan om att få vara i fred för störtfloden av statlig styrning hörs också från de kommunala kärnverksamheterna, inte bara i Finland utan också i våra nordiska grannländer.

Det är i synnerhet två inslag i styrningen som upplevs belasta arbetet inom tjänsteproduktionen: de omfattande dokumentationskraven inom verksamheter som skola och socialvård och de många tidsbundna utvecklingsprojekten.

”Hankehumppa” – ”projektrumban”, suckar många lärare när de intervjuas om vad som är fel i dagens grundskola.

Dokumentationskrav och utvecklingsprojekt initieras inte med onda avsikter, tvärtom, men när varje regering lägger nya krav och projekt på de gamla blir helheten ohanterlig.

Lena Lindgren från Göteborgs Universitet konstaterade redan för många år sedan att de rapporterings- och dokumentationskrav som en gång kom till för att förbättra kvaliteten i offentlig verksamhet hotar förvandlas till ett oregerligt utvärderingsmonster som slukar allt som kommer i dess väg.

Det finns uppbackning både bland Finansministeriets tjänstemän och hos de flesta forskare för fältets krav på andrum i förvaltningspolitiken.

Det skulle vara läge att låta förändringar sjunka in och ge nya system tid att etablera sig; att ge utrymme för att korrigera små fel lokalt innan nya stora nationella reformer rullas ut.

Kommer den nya regeringen då att skriva ett program som utlovar fyra år utan förvaltningsreformer och en tid av lugn och ro för kommundirektörer, klasslärare och kanslister?

Knappast.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.