En beslutsprocess med många pedagogiska poänger

I början av året rapporterade Yles finskspråkiga nyheter om en märklig beslutsprocess i Kurikka stad i södra Österbotten.

Upptakten till processen var att humorbandet Rehupiikles ansökte om tillstånd att spela in en musikvideo i Jalasjärvis före detta kommunhus. Jalasjärvi var tidigare en självständig kommun, men är sedan 2016 en del av Kurikka.

Stadens tekniska chef avslog ansökan med hänvisning till att texten till musikvideon innehöll kränkande stereotypier om kommunala anställda och förtroendevalda.

Låttexten beskriver bland annat hur en person som ska lämna in en bygglovsanmälan irrar runt i en tom korridor och inte får tag på någon enda tjänsteman, eftersom alla är sjuklediga, komplediga eller jobbar på distans.

Hur fullmäktigemötet urartar i att ledamöterna kallar varandra träskallar och fabricerar ärekränkningsanmälningar. Hur bara porträtten av döda kommundirektörer är kvar i det ödsliga kommunhuset.

I följande skede av processen använde sig tekniska nämnden av sin övertagningsrätt i förhållande till tekniska chefens tjänstemannabeslut. Med rösterna 7 mot 4 beslutade nämnden att ge bandet lov att spela in sin video i kommunhuset.

Men processen var inte slut där.

Kommunens fackliga ombud vände sig till kommunstyrelsen och bad att kommunstyrelsen skulle använda sig av sin övertagningsrätt i förhållande till. I kommunstyrelsen föll rösterna 5–5.

Ordförandes röst avgjorde och det slutliga svaret blev nej, Rehupiikles får inte lov att spela in sin musikvideo i kommunhuset.

Det är en historia som innehåller många lärdomar om det kommunala beslutsfattandets karaktär.

I all sin trivialitet är beslutsprocessen kring musikvideoinspelningen en lysande illustration av formbundenheten i kommunalt beslutsfattande. Det finns en klart definierad beslutsgång.

Det finns en hierarki, där ett överordnat beslutsorgan under vissa förutsättningar har rätt att överta och ompröva beslut som fattats på en lägre beslutsnivå.

Är organets medlemmar oeniga i en fråga avgörs den genom omröstning. Faller rösterna jämt är det ordförandes ståndpunkt som avgörs.

Resultatet av beslutsprocessen är offentligt och kan läsas av vem som helst i de protokoll som finns tillgängliga på stadens hemsida.

Själva substansen i ärendet är mångbottnad och synliggör alla de känslor som är förknippade med utövandet av offentlig makt.

Min första reaktion på processen var att den tekniska chefen genom att förbjuda inspelningen av musikvideon i kommunhuset förstärkte bilden av kommunalt anställda utan självdistans, nästan så att det blev en ny vers i låten.

Humor och satir är viktiga säkerhetsventiler i en demokrati och de som har makt behöver förhålla sig generöst till att ibland bli parodierade, eftersom satiren ofta effektivt sätter fingret på en viss självupptagenhet hos makten.

När jag testade frågan på en grupp studerande där flera arbetar i handläggarpositioner inom förvaltningen var sympatierna på den tekniska chefens sida.

Han gjorde rätt som försvarade sin personal, menade de och berättade om hur ont det gör att ständigt mötas av insinuationer om att offentligt anställda är lata paragrafryttare, oberoende av om de uttalas av okunskap, på allvar eller på skämt.

Det är en viktig poäng.

Lika lite som hårt pressade lärare och universitetspersonal roas av att påminnas om de tre viktigaste motiven för sitt yrkesval –juni, juli och augusti, höhö – roas fullmäktigeledamöter av att kallas träskallar eller handläggare av att utmålas som paragrafryttare.

Den satiriska udd som är avsedd att synliggöra systemfel riskerar ibland att träffa inte dem som har makt att förändra systemet, utan de som bara gör sitt bästa inom ett system som någon annan byggt.

Ur det här perspektivet framstår beslutsprocessen i Kurikka som betydligt mindre löjeväckande än jag först tänkte.