En åstundan

Skriver in ”åst” i rutan för sökning och maskinen föreslår ”åstundan” i stället för Åbo Svenska Teater. En sån omväg kan vara kan rolig, om man inte har för bråttom.

Umgänge med maskiner är inte alltid rationellt eller effektivt. Man skriver en stavelse och de fyller i efter sin förmåga för stunden.

Såna människor finns det också, de kan driva en till vansinne. De som ser en lucka och fyller i det som de tycker saknas. Åstundan trillade in som en följd av tidigare sökningar, skulle de säga, prompt.

De ultrasakliga människorna kan vara underhållande, fast på ett sätt de säkert inte skulle kännas vid. Därför måste alla kommentarer kring det sväljas prompt, de också. Man vill inte såra nån i onödan.

De ultrasakliga är oftast harmlösa, och de bland dem som inte nöjer sig med bara en kort rättelse utan kommer med en längre föreläsning, kan själva vara stressade och ångestridna, det har man lärt sig.

Jag träffade en gång ett sådant barn. Naglarna var skoningslöst nedbitna, och hen uppskattade synligt att man avbröt det fysiska och verbala stökandet med en lätt kroppsberöring eller en blick.

Det var ju en börda att bära.

Nu har någon strax börjat tänka också på ”mansplaining”, ett slags maniskt ordnande som initieras av något utifrånkommande, men som har sin rot i egot, som måste få tillräckligt utrymme.

Begreppet myntades efter en episod: en man talade om en bok han läst, kvinnan han språkade med sa att det var hon som skrivit den. Han kunde inte för sitt liv få det att passa in i samtalet, informationen fick passera. Det var ju aldrig ett riktigt samtal heller.

Att särskilja det här sättet att snacka sägs också utpeka män som grupp på ett negativt sätt. Men mansplainingen är inte något oomkullrunkeligt maktmedel; närvarande av blandade kön kan blinka menande till varandra som meddelande att de märkt vad som pågår. Mansplainingen var på väg ut i samma ögonblick den identifierades.

Och fastän strukturerna gynnat ”män som förklarar” har det funnits kvinnor som varit klockrena mansplainare. Jag har mött åtminstone två sådana i mitt liv – men ingen fara, det var länge sen och de bor inte ens i Åbo!

Det vanligaste sättet att bemöta de här förklararna har varit att som Nalle Puh, eller som en fridsam släkting jag haft förmånen att ha, bara säga ”Just så!” eller ”Säger du det?” och tänka på annat tills serveringen börjar, bussen har kommit, den riktiga föredragshållaren stigit upp i talarstolen, eller vad det nu kan vara som haft kraft att bryta harangen. Om nerverna räckte till att vänta på det.

Men dagens riktiga spaning riktar in sig på dem som bara av en stavelse får hela sin förmodade eftertanke raserad och bryter ut i förklaringar, ofta nog obehagligt offensiva. Den mest provocerande stavelsen för dagen är GRE som i Greta Thunberg.

Att hennes agerande blev så obekvämt, är det inte bra, det? Det är ju hennes generation och nästa och nästa och förhoppningsvis följande, så långt framåt att vi inte ens kan räkna det, som ska ärva jorden.

Om inte deras föräldrar, rövarkapitalismens söner och döttrar ser till att arvet är förött. Alla vi som trodde att jorden var som ett hotell: att nån kom och städade upp och att man listigt kunde springa från notan.

Så det är bra att hon och andra tonåringar säger till på skarpen: vakna till och börja agera vettigt, om vi får be!

Jag tänker så här: bemöter man Greta Thunberg med nedlåtenhet bemöter man alla dagens tonåringar med nedlåtenhet.

De har förtjänat ett annat gensvar. De åstundar det. Liksom jag.