En annorlunda kyrka
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Häromveckan besökte jag den medeltida gråstenskyrkan i Lundo. Det var inget märkvärdigt i sig, jag har varit där tidigare.
Men eftersom det var länge sedan, och kyrkan nyligen har renoverats, var det med viss förväntan jag närmade mig kyrkporten. Var det besvikelse eller belåtenhet som väntade innanför?
Mycket kunde sägas om såväl kyrkans ansiktslyft som mitt initiala intryck därav. Sammantaget var upplevelsen positiv. Uppdateringen var – med lekmannaögon mätt – lyckad och hantverket fogade respektfullt samman nytt med gammalt.
Den nya tillbyggnaden – det s.k. ”brödrummet” – framstod rentav som mindre malplacerad och otidsenlig än den förra, alltså koret i rött tegel från början av förra seklet.
Senare skulle jag få lära mig att min erfarenhet inte omfattas av alla församlingsbor. Inte heller den för tillfället församlade juryn var enig i sitt utlåtande.
Vissa av förändringarna väckte blandade känslor – något som ingrepp i det hävdvunna och vedertagna tenderar att göra. Här handlade det främst om estetiska och arkitektoniska avväganden, men även teologiska konsekvenser dryftades.
Intressant var upplysningen om att en del invändningar mot renoveringen hade avfyrats av personer med ringa band till församlingen. Mönstret känns igen från andra sammanhang där exempelvis kyrkorivningar väckt oväntat motstånd från personer som aldrig annars satt sin fot i kyrkan.
Förklaringarna är flera, men återkommande är tanken om att ”kyrkan mitt i byn” står för en trygghet och kontinuitet i en flyktig och undflyende tillvaro. Den står stadig när annat vacklar. Även – eller framför allt – för dem som inte räknar sig som kyrkliga.
I ljuset härav lär den stundande saneringen av Åbo domkyrka väcka allmänhetens intresse och oro. Kommer renoveringen att göra våld på det som varit?
Jag tänker att det publika engagemanget gärna kan tolkas som ett fortsatt och allmängiltigt behov av platser som genom sin blotta existens kan stå emot och erbjuda en tillflykt från en till synes ständigt accelererande och föränderlig tillvaro.
Jag tänker också att den ovan nämnda misstron mot förändring uttrycker en rädsla för att kyrkan som byggnad skall avklädas något av det som gör den till kyrka. Att den skall urvattnas en spillra av helighet – i bemärkelsen avskildhet – som gör den annorlunda i förhållande till sin omgivning.
Det är något av detta som Lars Anders Johansson i tidningen Dagen (9.2.2023) sätter ord på då han skriver att kyrkans utformning säger något om dess plats i samhället: ”En kyrka som inte genom sin utformning talar om att den är en kyrka kommer inte med någon trovärdighet kunna göra anspråk på platsen mitt i byn. En kyrka bör förvisso vara ett annorlunda rum”.
Nu är knappast renoveringsambitionerna för domkyrkan sådana att kyrkan löper risk att bli oigenkännlig – liksom inte heller kyrkan i Lundo är det.
Men Johanssons tanke har en poäng. Och den utmanar. En kyrka – i ordets bägge bemärkelser – som inte sticker ut från sin omgivning förlorar något av sin essens och sin uppgift. Den bör vara annorlunda.