En ängel på min väg

Ganska ofta tänker jag att jag inte tycker om människan. Och då menar jag människor i allmänhet, människan som art.

Människan utför bestialiska brott som inte står i proportion till något annat liv på jorden, hen förorenar, förstör naturen och utrotar andra arter. Dessutom får människan aldrig nog. Det är som om pengarna föder girighet. Makt föder ännu större aptit på absolut inflytande.

Människan distanserar sig till naturen och sina egna livsvillkor, är grym mot andra arter och mot sig själv.

Men sen möter jag individer som får mig att tänka om. Som får mig att tro gott om mänskligheten igen, om inte om hela, så åtminstone om en del. Personer som gör andra gott helt utan egen vinning, utan egoismen, maktbegär eller förgöring av andra som mål.

På sommarens campingtur till Öland halkade jag på våta klippor och slog mig illa. Min son rusade efter hjälp och min dotter stannade vakande hos mig. Själv var jag osäker på om jag skulle hållas vid medvetande, smällen kom rakt i huvudet.

Raskt var tre män på plats för att hjälpa mig, en ringde ambulans som senare konstaterade att inget allvarligare inträffat.

Vanligt civilkurage, tänker någon, javisst. Men för mig var det mycket mer än så.

Det som jag länge bär med mig är hur en av dem en god stund senare, när jag sitter och väntar på ankomsten av sjukvårdarna, hämtar en kolsyrad vattenflaska som han köpt i kaféet intill. ”Jag måste i väg till jobbet”, säger han och räcker mig drycken. Sen ses vi aldrig mera. Han hette Hannes och satte egna pengar på att göra min stund lite ljusare.

För det har han ingen egen vinning. Pengarna får han aldrig tillbaka, endast mitt tack. Hannes gör att jag ändå tror på mänskligheten.

Att jag också fick gratis sjukvård och prima bemötande av den svenska ambulanspersonalen fick mig dessutom att uppskatta vårt nordiska välfärdssamhälle. Ingen ville ens se mitt identitetskort. Detta är nästan ofattbart för mig. Att jag kan råka illa ut i ett annat land, få akut hjälp och uppta en yrkeskårs tid, utan att ens behöva betala för det.

Det är i mörkret man ser sprickor av ljus, det är i motgångarna man får upp ögonen för det viktiga och värdefulla.

Då och då möter jag människor som Hannes, som gör något för en medmänniska, för djuren, för naturen, utan att tänka vad man själv skulle kunna tjäna på det. Inte bara ger dessa vardagsänglar mig tro på människan, de ger mig också en vilja att göra likadant själv.

På engelska finns ett ordspråk som säger What comes around goes around. Det du ger ut kommer tillbaka till dig. Kanske inte av samma person, men av någon annan. Förstås finns inga bevis på att det fungerar. Men det finns något värdefullt i att förlita sig på att också sådant finns som inte går att mäta och konstatera.

Vi behöver välvilja, inte bara för att det gör oss själva gott, utan för att det även gör mottagaren väl. Godhet för själva godhetens skull. Vi behöver vardagsänglar i vår värld. Håller vi på att glömma bort detta i vår hets på konsumtion, makt och framgång?