Empati och politik
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varför har vi en statsapparat, en riksdag, ämbetsverk, ministrar? Under tidigare epoker har svaret för det mesta varit: för att få in skatter till det ledande skiktet och hålla majoriteten av befolkningen på mattan. Under 1900-talet hände mycket som ledde till att svaret förändrades.
Arbetarrörelserna, den liberala borgerligheten och de stora teknologiska och sociala förändringarna kan, något förenklat, sägas ha lett till en annan syn på maktens uppgift. Staten skulle framför allt skydda sina medborgare på olika sätt – skatteintäkterna skulle användas för hela samhällets bästa, omsorgen var ett honnörsord. Det påpekades att det latinska ordet minister faktiskt betyder tjänare.
På 1980-talet och en bit framåt fanns en stor konsensus kring statsmakten och det kommunala som en välvillig apparat, som skulle se till att alla medborgare skulle ha möjligheter till utbildning, hälsovård osv. I hela systemet ingick ett slags offentlig empati – maktens män och kvinnor skulle ta i betraktande de olika befolkningsgruppernas behov och problem.
Men naturligtvis har det hela tiden funnits också de som brytt sig föga om ”den vanliga människan” och varit inriktade på att se till att staten riktar sin största välvilja mot dem som har det gott ställt och vill få det ännu bättre. Eller som haft egna ideologiska strävanden mot ett alldeles annorlunda samhälle. Vid millennieskiftet började de vädra morgonluft.
När vår finansminister i vintras talade om att det i politiken inte finns rum för empati och när hon sedan glatt poserade med en sax i handen när hon drivit igenom nedskärningar som drabbar de svagaste mest.... då har vi kommit ganska långt från 80-talets koncensus om offentlig empati och politikernas uppgift.
Klasskillnaderna ökar och människor mår sämre. Det ser ut som om vi är på väg tillbaka till tiderna då statsapparaten tjänade eliten och då empatin faktiskt inte hade någon roll i politiken. Vill vi verkligen det?